Tävlingsjävulen/vinnarskallen/väggen

När jag för ettkommafem år sen började jogga/lunka gjorde jag det av två mycket enkla andledningar, dels hade jag till min stora förtvivlan för första gången börjat se en kula växa ut i trakterna ca 40 cm nedanför hakan och dels för att jag förstod att min kropp som helhet behövde något slags terrorbalans med tanke på mitt lite väl stora intresse för brygder gjorda på malt humle och vatten. I början var det verkligen ett tvång från min sida, jag mådde piss när jag kom tillbaka från en joggingrunda och jag kunde inte lyssna på för bra musik för jag började konnotera svett och ångest så fort jag hörde musik jag lyssnat på under mina joggingturer. Efter ett långt tag började jag känna en viss tillfredsställelse både under och efter mina joggingrundor och numer funkar de både som fysisk och psykisk rekreation som jag saknar om jag inte sprungit på ett tag. Att jag dessutom kan lyssna på vilken musik jag vill utan att få dåliga vibbar av den i andra sammanhang har inte gjort saken sämre. Under hela den här tiden har jag dessutom lyckats hålla mitt joggande på en sån nivå att jag inte tagit tid eller på något annat sätt börjat tävla med mig själv eller andra, något som är rätt svårt för en person som älskar sport mer än nästan allt annat livet har att erbjuda. 

Idag tog tyvärr denna era slut, när jag kom ner för trapporna såg jag en dam i 40-årsåldern springa ca 20 meter före och jag märkte också att hon höll ett högre tempo än vad jag gjorde. Istället för att acceptera faktum och fortsätta i mitt tempo började jag försöka hålla hennes tempo. Till min förvåning lyckades jag ta in lite och när hon 2.5-3 km senare svängde höger och jag sprang rakt fram var jag nästan ikapp. Det var då 300 meter senare (ca 100 meter hemifrån), jag fick samma känsla som när jag sprang nytt pers på långa rundan med mer än 2 minuter i slutet av nian. Jag brände rakt in i väggen. Pang! Mjölksyra som fan, bena bar inte och jag staplade de sista metrarna hem och ramlade ihop tre cm innanför tröskeln. När jag efter 20 minuters känsla av nära dödenupplevelse återfick ork och förnuft beslutade jag att aldrig mer får försöka tävla när jag joggar. Får se hur länge det håller...

Tüskland

Första ettkommafem dygnet har gatt som smort. Förutom att bade jag och lilldanne insett att vi inte är 25 längre. Efter att ha lagt vad som kändes som en miljon mil under vara vingar, brakat om varvtal och bensinförbrukning kom vi fyra timmar försent till Rheine. Spelningen var bra, spelstället litet och de vi bor hos sjukt konstiga. Eller rättare sagt mannen i huset, han är mer konservativ än Ake Green och kör en jävligt förnedrande stil mot sin annars mycket trevliga tjej. Som straff snodde vi hans kudde sa att han fick sova utan. Nu drar vi till Heidelberg.