Tävlingsjävulen/vinnarskallen/väggen

När jag för ettkommafem år sen började jogga/lunka gjorde jag det av två mycket enkla andledningar, dels hade jag till min stora förtvivlan för första gången börjat se en kula växa ut i trakterna ca 40 cm nedanför hakan och dels för att jag förstod att min kropp som helhet behövde något slags terrorbalans med tanke på mitt lite väl stora intresse för brygder gjorda på malt humle och vatten. I början var det verkligen ett tvång från min sida, jag mådde piss när jag kom tillbaka från en joggingrunda och jag kunde inte lyssna på för bra musik för jag började konnotera svett och ångest så fort jag hörde musik jag lyssnat på under mina joggingturer. Efter ett långt tag började jag känna en viss tillfredsställelse både under och efter mina joggingrundor och numer funkar de både som fysisk och psykisk rekreation som jag saknar om jag inte sprungit på ett tag. Att jag dessutom kan lyssna på vilken musik jag vill utan att få dåliga vibbar av den i andra sammanhang har inte gjort saken sämre. Under hela den här tiden har jag dessutom lyckats hålla mitt joggande på en sån nivå att jag inte tagit tid eller på något annat sätt börjat tävla med mig själv eller andra, något som är rätt svårt för en person som älskar sport mer än nästan allt annat livet har att erbjuda. 

Idag tog tyvärr denna era slut, när jag kom ner för trapporna såg jag en dam i 40-årsåldern springa ca 20 meter före och jag märkte också att hon höll ett högre tempo än vad jag gjorde. Istället för att acceptera faktum och fortsätta i mitt tempo började jag försöka hålla hennes tempo. Till min förvåning lyckades jag ta in lite och när hon 2.5-3 km senare svängde höger och jag sprang rakt fram var jag nästan ikapp. Det var då 300 meter senare (ca 100 meter hemifrån), jag fick samma känsla som när jag sprang nytt pers på långa rundan med mer än 2 minuter i slutet av nian. Jag brände rakt in i väggen. Pang! Mjölksyra som fan, bena bar inte och jag staplade de sista metrarna hem och ramlade ihop tre cm innanför tröskeln. När jag efter 20 minuters känsla av nära dödenupplevelse återfick ork och förnuft beslutade jag att aldrig mer får försöka tävla när jag joggar. Får se hur länge det håller...

Tüskland

Första ettkommafem dygnet har gatt som smort. Förutom att bade jag och lilldanne insett att vi inte är 25 längre. Efter att ha lagt vad som kändes som en miljon mil under vara vingar, brakat om varvtal och bensinförbrukning kom vi fyra timmar försent till Rheine. Spelningen var bra, spelstället litet och de vi bor hos sjukt konstiga. Eller rättare sagt mannen i huset, han är mer konservativ än Ake Green och kör en jävligt förnedrande stil mot sin annars mycket trevliga tjej. Som straff snodde vi hans kudde sa att han fick sova utan. Nu drar vi till Heidelberg.

Förbannade jävla förmyndarstat!

Ibland blir jag så jävla less på det här vackra landet jag är född och uppvuxen i. Denna dag är ett typexempel. Jag kliver upp tidigt för att ringa husläkaren och få ut nya recept på pollenmedicin. Men den snorkiga f****n i telefonen berättar att så enkelt är det inte för det var för länge sen jag hämtade ut min medicin så jag måste på ett bokat besök och det finns tid klockan 17.15. Men jag åker till Tyskland klockan tre försöker jag. Hon är dock benhård och håller en föreläsning om att jag faktiskt borde ha lite mer koll på mina mediciner. Efter att jag skällt tillbaka lite säger hon att hon ska kolla om det går att göra men att de EGENTLIGEN behöver tre dagar på sig för att skriva ut recept, har jag inte hört något innan tolv så gick det inte. Efter att ha försökt på lite andra sätt gav jag upp och insåg att privatisering inte är nyckeln till bra service och mindre byrokrati. Sån tur var berättade min mycket allergiska farmor för mig att drogerierna i Tyskland har receptfria mediciner som är innihelvette mycket starkare än skiten vi får på recept här i Sverige. Nu ska jag köpa upp hela jävla lagret på närmsta tyska drogeri och aldrig mer stödja den svenska byrokratvårdmaskinen vad det gäller pollenmedicin! 

Gösta Berling saga som fotbollslag

När jag igår stod och njöt av svensk/isländsk proggrock av högsta kvalitet kunde fastnade jag i tanken om vilken roll de olika medlemmarna i bandet har. Mina tankar började flyta iväg och till sist fastnade jag i att stå och fantisera över vilka spelartyper Gabbe, Einar, David och Alex skulle vara i ett fotbollslag. Vi kan börja med Alex, han är en väldigt modern och intenationell i sin roll som väldigt offensiv högerback, han är snabb som en vessla och räknar kallt med att andra ska täcka upp i defensiven de gånger han ger sig ut på sina offensiva utflykter. Oftast blir hans offensiva rajder på högerkanten väldigt lyckade, han dribblar gärna sin gubbe både en och två gånger innan han slår ett av sina hårt skruvade inlägg. I offensiven anses han vara ett dödande vapen men i defensiven kan dessa utflykter ibland vara en källa till viss oro. Oftast hinner Alex hem på något lustigt sätt och bryter även om han ibland kan vara lite sent ute och ta ett gult kort eller två. David å sin sida är den typiske högerfotade vänstermittfältaren som även han gärna går framåt, och då gärna genom att skära in mot mitten av planen. Förr var inte David direkt kännd för att lägga något som helst krut på det defensiva men på senare år har hans defensiv blivit mycket bättre och mognare. Hans offensiva rajder har även dom blivit mycket mer balanserade, men när han bryter innåt i banan är han en skräck för motståndarn. Einar är Göstas klasiska striker, han är stjärnan som köptes in för att frälsa både publiken och målgörandet. När Einar kom in i laget var han lite blyg både på och utanför planen men den senaste tiden har han blommat ut till en riktig klassforward som snittar runt ett mål per match. Han har även växt in i rollen som lagets stora stjärna och har fått många fans ute i stugorna. Ska man lyfta fram en negativ sak kan det vara att Einar ibland kan vara aningen invecklad och ensidig i sitt spel, han dribblar sig allt som oftast in i straffområdet istället för att ta skott eller passa ut till någon av de som kommer springande på kanten för att ta inlägg. Gabbe är den klassiske defensiva mittfältaren, han är både tränarens och medspelarnas dröm att ha i laget, publiken som inte förstår fotboll kan ibland tro att han inte gör något speciellt på plan men det är för att de inte hört talas om att det finns något som heter spel utan boll. Den dag Gabbe är skadad eller avstängd kommer de dock få se det med egna ögon när defensiven skulle läcka som ett soll och de offensiva spelarna inte skulle få en vettig boll att jobba på. Gabbe jobbar som sagt var allt som oftast i det tysta, han är alltid på rätt plats i defensiven, slår enkla och kliniska passningar till sina offensiva kollegor och är nöjd med sin roll i laget eftersom han gör ett jobb som han vet måste göras, dessutom vet han att de andra klåparna inte skulle klara sig en minut på planen utan honom. Jag ska också tillägga att Gabbe är den som toppar Aftonbladets lista över mest sprungna meter i match efter match. 

Tillsammans blir de ett svårstoppat lag som är ett av Sveriges bästa, vissa påstår att de någon gång kommer ha samma status som Grenoli hade på sin tid, men det vet vi inte förns om 30 år.

Come back i samhället

Idag kom detta mail, jag är så jävla peppad, kanske finns det hopp även för denne övervintrade akademiker att bli något när han blir stor. Men då vill de ha pengar det första de vill, typiskt...

080424

 

Dear Erik

 

This is a letter of notification that the Scientific Committee of the Nordic Conference 2008 – Health, Participation and Effects of Sport and Exercise has considered and accepted your YIA abstract. As soon as the Scientific Program of the Conference is completed, you will get more exact information about date and time of your presentation. 

 

The Organizing Committee kindly invites you to Halmstad, Sweden to participate in the Nordic Conference on October 2-4, 2008.

 

Please, pay attention to the deadline for early Conference registration and payment (May 15, 2008). We also advise you to book your hotel to stay in Halmstad for the Conference period in advance. You can find more information about registration, fees and hotels available in the attached file.

 

Thank you for submitting your abstract. We warmly welcome you to participate in our Conference.  

 

Best regards,

On behalf of the Organizing Committee

 

Karin Josefsson, Secretary General

 

 

Box 823,

Halmstad University,

SE-301 18 Halmstad, SWEDEN

Phone: +46 35 16 74 09

e-mail: nordicconference2008@hos.hh.se

Röda faran och pollenstrategi

Idag hade ett möte i Örebro och när jag igår försökte bestämma mig för om jag skulle ta tåget eller min nypåställda BMW 518i av 87 års modell (aka röda faran) bestämde jag mig för att ta bilen. Lite för att tågen passade dåligt men mest för att jag var peppad på den frihet som en bilresa faktiskt innebär. Klockan 10.30 bar det iväg, med en jävligt grym playlist inladdad i bilstereon (ipod+ 99-kronorshögtalare från teknikmagasinet) och en glass i handen bar det av. Första delen av resan gick som smort och jag kände mig som fisken i vattnet när jag låg och brände i 120 på motorvägen mellan sthlm och Eskilstuna samtidigt som jag visslade med i diverse häftiga hits från då och nu. Men när E-tuna var passerat och motorvägen bytte skepnad till landsväg började problemen, ett vägarbetsområde sinkade mig säkert en kvart men när jag efter Arboga kunde ge mig ut på motorväg de sista fyrakommafem milen trampade jag gasen i botten igen. Mitt under en omkörning av en lastbil det stod Everts Åkeri på började dock röda faran hoppa och skulla fram. Det kändes som dålig bensintillförsel, vilket också bekräftades av min fader som tyckte att jag skulle köpa lite insprutsrengöringsmedel på närmaste mack. Jag lyckades skutta mig in till Örebro i tid och mötet gick riktigt bra, vi gjorde i sedvanlig ordning om hela modellen så nu är det bara för rally att skriva om resultatdelen än en gång. Men annat var inte att vänta sig eftersom detta mer eller mindre är regel än undantag. För övrigt hände inte mycket i Örebro förutom att jag tog reda på när deadline är för att lämna in uppsatsen och att jag sprang på Sabina som nu är tillbaka i Sverige efter en termin i USA. Hon klagade på att hon började känna sig gammal vilket gjorde att jag kände mig sjukt gammal då jag tror hon är född på andra halvan av 80-talet. Hemvägen började riktigt bra, jag hällde i K-sprit i tanken och bilen började gå som ett spjut igen, även om den mest fick ägna sig att stå i kö i Örebro, något som känns jävligt märkligt då jag knappt kunde tänka mig att detta var möjligt ens i mina vildaste fantasier. Väl uppe på motorvägen tog jag ordentlig fart och efter ett tag hörde jag världens smäll. Jag fattade inte ett skit förrns jag skulle köra om en bil och insåg att det var den högra backspegeln som fått nog och lämnat bilen för att pröva lyckan på annan ort. När jag senare började närma mig Arboga kom jag fram till att jag skulle ta Västeråsvägen hem eftersom jag inte hade lust att spendera ytterligare tid i kö. Detta val visade sig vara det sämsta jag gjort på hela veckan då mer eller mindre hela de sista tre milen in mot V-rås var en enda stor byggarbetsplats. En timme och tre mil senare var jag igång igen och efter mer än tre timmar anlände jag till Hammarbyhöjden för en trevlig kväll med Gabbe, pizza, Sverker och klass 9A.

För övrigt så har jag satt upp en sjukligt slug plan över hur jag ska slippa pollenchocken i år. Då de kalla nätterna som är nu är idealiska för att växtligheten inte ska sätta fart ska detta hålla på i exakt en vecka till, sen ska en chockvår komma och allt ska slå ut på exakt fem dagar. Dessa dagar spenderar jag i Tyskland som chaffis åt det eminenta bandet med det jobbiga franska namnet jag aldrig tänker lära mig att stava till, i Tyskland är planen att våren redan peakat och pollensäsongen redan är över. Väl hemma igen kommer jag på så vis ha missat hela skiten och detta kommer bli våren då jag slapp överdosera pollentabletter så att jag somnar, hälla litervis med ögondroppar i ögonen och svära att våren är guds straff till alla agnostiker.

Sporten VS Musiken

Ikväll när jag satt på min ihopgaffade favvobuss 18X, ärvd från Oslo komune, mellan Gullmars och Farsta kom jag att tänka på lustiga/dumma saker jag gjort i musikens namn, då försökte jag komma på vad jag gjort för lustiga/dumma saker för sporten. Följande två topp trelistor växte fram i mitt medvetande.

Musiken

3. Övertalade en person som aldrig sett Lungfish att följa med till Brighton för att se en konsert med motiveringen att vi kunde kolla in alla miljöer från Quadrophenia. Jag lyckades och det var de bästa två konserter jag sett.

Sporten

3. Gick omkring i två timmar i ett snöblandatregnpinat Örebro för att hitta en TV att se andra åket av storslalomen i OS. När jag efter mycket om och men hittade en sunkig alkisrestaurang höll jag på att bli mördad av sju stammisar efter att ha jublat när Anja Persson klantat sig och Anna Ottosson fick sitt välfötjänta brons. 

Musiken

2. Bussluffade i England med en person jag träffat tre ggr förut för att se fyra Fugazispelningar. Detta var dock en mycket lyckad resa och på läktaren i London lärde jag känna en av världens bästa personer.

Sporten

2. Brände 75 % av vinsten av en lägenhetsförsäljing på en halv racebil, en skitdyr golfresa till Sicilien och ett nytt golfsett på mindre än två timmar.

Musiken

1. Körde en grön dieselbuss mellan sthlm-Wien/Ljublijana för att se två spelningar med ett band jag för bara ett år sen sett fyra gånger när jag kryssade med buss mellan olika brittiska industristäder.

Sporten

1. Efter att just blivit tillsammans med en mycket fin tjej lämnade hennes lägenhet klockan halv åtta på morgonen för att åka hem och kolla på Wengens klassiska störtlopp ostört.