Mardröm

Jag vaknade just upp från en av de värsta mardrömmar jag någonsin haft sen den återkommande mardrömmen jag hade när jag var fem och blev uppäten av en hund som var gjord av en jättestrumpa (för vilken jag helt och hållet ger S. Westerberg skulden med hans lillstrumpa och syster yster). Drömmen började med att jag i sedvanlig anda kom till mitt extrajobb på Orrens vård och omsorg. Istället för att åka runt och laga mat till gamla tanter och gubbar berättade dom att de hade skaffat ett nytt uppdrag för några veckor sen men att han som brukade ha det var sjuk. Därför tyckte dom att det skulle vara perfekt om jag kunde ta friskis och svettispasset på anstalten i Gustavsberg (jag är rätt säker på att det inte finns någon sådan men det stoppade knappast min mardröm). Jag blev såklart skitnervös men de tyckte inte jag skulle gnälla, jag hade ju hållt på med sport när jag var yngre. Jag raffsade ner de få övningar jag kan i friskis och svettisvärlden och begav mig dit. Efter en mycket lustig incheckningsprocedur som inte har något med någon som helst verklighet att göra fick jag träffa den fångvaktare som skulle visa mig vart jag skulle vara, han påminde om en gympalärare jag hade ett tag i mellanstadiet men var till skillnad från honom svintaskig (i stil med träslöjdsläraren i Blackeberg jag hade på samma stadium) och när jag frågade hur länge jag skulle hålla på svarade han att "det blir bara värre för dig om du inte kör tiden ut". Efter att ha blivit hotad av två interner, jag hade inte med deras knark som han som brukade komma hade, var det dags att hålla i träningen. Självklart hade jag glömt mitt papper någonstans ochkom inte ihåg en enda av de övningar jag knåpat ihop, istället började jag köra de övningar vi körde på barmarksträningen i alpinskidåkningen. Dessa har dock lite eller inget gemensamt med friskis och svettis samt är förbannat svåra att göra till Dr Bombays Calicalucuttalåt vilken tydligen var internernas bästa träningslåt. Detta togs dock inte emot med blida ögon hos fångarna, som för övrigt hade likadana amerikanska fångklädsversioner av träningskläder, och de började berätta olika trevliga saker jag skulle vara med om i duschen efteråt. För första och troligtvis sista gången blev jag då väldigt glad av att byggjobbarna som bygger ett hus tio meter från mitt fönster började bila i en sten för det gjorde att jag äntligen vaknade, kallsvettig och helt förskräckt. Inte för att jag egentligen tror på särskilt mycket av det Freud lärde världen, men det skulle vara kul att höra vad han tror om denna dröm. Själv har jag inga teorier.