SM-guld 2008

Efter vad som skulle kunna vara den knackigaste säsongsinledningen på väldigt länge känns vägen till SM-guldet rätt lång för mitt kära AIK, skulle man kunna tro. Faktum är att det är precis tvärt om, svaga säsongsinledningar är faktiskt en bra indikator på en bra säsong. När AIK 1992 tog sitt första SM-guld sen 1937 var inledningen av säsongen allt annat än stark och det var på vippen att AIK missade den mycket lustiga höstserien där kampen om SM-guldet skulle avgöras. 1998 var det inte mycket bättre, sju poäng efter sex matcher talar sitt tydliga språk. Året efter var det samma visa på våren, idel onödigt tappade poäng och rätt krampaktigt spel. Men när Asper i Juni bestämde sig för att spikad igen fullständigt vände allt och vägen till guldet såg så spikrak ut det kan när det var dags för sommaruppehåll. Sen gick det dock lite trögare pga ganska stort fokus på Champions League och AIK föll på målsnöret. När Gnaget 2005 spelade i superettan var de första matcherna extremt tunga och vem minns väl inte väsbyförlusten med annat än traumatiska ångestatacker, sen vände det dock och vägen tillbaka till 

Allsvenskan var sen en ganska tacksam historia. Även under silveråret 2006 var starten rätt svag för att sedan vända och bli bättre än vad någon hade kunnat kräva av en allsvensk nykomling. Börjar poängen trilla ner? Jag tänkte väl det, vägen till guldet är öppen, när Özkan snart är frisk, Bojan kommer in i matchtempot och Dulee har rehabiliterats klart kommer en höstspurt av sällan skådat slag inledas. I slutet kommer det stå mella AIK och Malmö, CH kommer avgöra på övertid mot GAIS på ett snöigt Ullevi och jag kommer stå där och säga vad var det jag sa. Dock tror jag en liten vändning kommer redan på Torsdag, 1-0 av Markus Jonsson på straff.