Racing Bar

Idag är det Racing Bar för att fira släppet av den nya designen av www.svartamasken.com. RB är ett antal racinggubbar mellan 25-70 som vid valda tillfällen går ut och dricker diverse alkoholhaltiga drycker, från början var det även kvinnor närvarande men detta är sedan länge historia även om chefen Eric lovat att fornstora dagar kommer att vara framtid. Dessa kvällar slutar i de fall man inte riktigt kan hålla sig i skinnet, vilket ligger på runt 50% för min del, oftast med någon form av mer eller mindre minnesvärda happenings. Här är min topp tre.

3. När jag innan en englandsresa till festivalen All Tomorrows Parties hade förfest på RB (vi skulle ta första Ryan Air-flyget klockan sex och bussen klockan tre) och knapt hann hem och hämta packningen, dessutom hade jag glömt bort att det var jag som skulle köra bilen när vi kom fram. Jag var inte jättepoppis hos vissa delar av sällskapet men lyckades nyktra till i god tid innan jag skulle köra.

2. När jag klockan 02.59 stod med en GT i handen på Sturehof och skulle jobba klockan sju. Snål som jag var tog jag inte taxi hem utan gick ensam genom stan till Klarabergsgatan varifrån min nattbuss går. Det komiska i historian var att jag tidigare under kvällen vunnit en bilstereo. En ensam man ragglandes genom stan klockan tre på natten med en bilstereo under armen skapar dock viss misstänksamhet hos ens medmänniskor, sån tur var träffade jag inte på någon Polis men jag fick ca fem bud av diverse löst folk som var sugna på en ny bilstereo, jag avböjde dock vänligt men bestämt då jag ville ha den till min egen kärra.

1. Inte bara den lustigaste RB-happeningen utan även den näst senaste. Efter en trevlig kväll på en lustig ölsylta på Karlavägen begav sig alla hemåt vid ettiden. Bankelvis ville dock annat och jag var inte svår. Hemma hos bankelvis åkte en flaska Grappa och en espressomaskin fram. Natten blev lång, Grappan tömdes och natten fortskred med diverse prat om livet och kulturen (det mesta är dock glömt). När jag klockan halv åtta vände hemmåt var de vanliga dödliga på väg till jobbet. Vid Skanstull somnar jag dock och vaknar inte förns jag är i Skanstull på väg åt andra hållet. Hem kom jag klockan halv tio och mötte då min vän Hasse som var på väg till jobbet. Jag försökte skärpa mig men det misslyckades...

Bubblare: RB goes lantis där hela Västerlånggatan och Drottninggan klarades av, starten var Engelen och slutet var Karlsson & Co.

Åke

Åke Green får inte längre vara medlem i Iogt/Nto pga sitt öppna hat mot homosexuella. Åke svarar med att säga att han känner sig kränkt och att Iogt/Nto tydligen tycker att deras homosexuella medlemmar är viktigare än de kristna.

Idag hedras Iogt/Nto med att jag skippar middagsölen.

Muf

Mufs ordförande Niklas Wykman är tydligen en riktigt härlig kille, han är vegetarian, gillar Ramones och bor/hänger på söder. Klubb illegals gamla slogan "Alla ska lämna stan" har aldrig varit mer relevant än just nu.

Förvirring

Idag var jag ytterst nära att missa att jag skulle jobba kväll. Bara det faktum att jag i förbifarten såg att att en mailkonversation hade förts mellan mig själv och min chef denna vecka fick mig att upptäcka att jag själv hade föreslagit kvällsjobb söndagen den 27e. Med en tjurrusning till tunnelbanan och en snäll chef som häntade mig i Orminge lyckades jag bara komma en kvart sent till jobbet, dock med doften av en trött söndagsdegande sportfjant som ägnat dagen åt att kolla på tre olika sporter samtidigt, äta icahandlarnas mozzarellapizza och sura över att tennisen var roligare på Willanders tid. Väl på jobbet hände inte mycket fram till det att jag skulle åka hem, men då kom nog vad som lär bli min jag mötte lassiehöjdpunkt 2008. Istället för en sjukt seg bussresa till Slussen och sedan en tunnelbaneresa hem fick jag skjuts till Centralen, och detta var sannerligen inte vilken skjuts som helst, det var skjuts i den bil som Sven Mellander är ägare av. Jag var skitnära att börja fråga bilens chaffis, tillika Svens dotter om hur det kändes att vara dotter till en sån gigant, om han brukade dra full rulleskämt hemma, om hon hört honom repa till Steve med Loyden och om han hade kvar ikväll får 107 svenskar gonorrétröjjan. Jag lyckades dock hejda mig i sista stund och istället snackade vi om fenomenologisk metod och fördelen med att gå i en klass med tre elever istället för 40. För övrigt kan nämnas att Sven har färddator i bilen och att den är Japansk, av det senare kan slutsatsen således dras att Sven inte har särskilt rolig bilsmak. Jag hade helst sett att han ägde en Loyd.

1. Tjärare av dansgolvstak

Mitt första sommarjobb var när jag under två veckor mellan nian och ettan och det gick ut på att stå på Bra Reklams lager och blålasera plywoodskivor till Postens utställning på Vattenfestivalen. Det här med pengar kom jag fram till var något man kan ha nytta av och därför var jag inte sen att tacka ja till nästa sommars erbjudande om att tjära det dansbanetak Posten skulle ha för att underhålla pöbeln med under Vattenfestivalen. Det jag dock inte riktigt förstod då var att denna månad av minst tolv timmar tjärning per dag skulle ge mig men för livet. Inte så konstigt eftersom jag då inte visste att dansbanetaket var 2000 kvadratmeter*två eftersom man tjärade undersidan också. Att beskriva detta med känslan av att bestiga ett jävligt högt berg som så fort man trott man är på toppen visar sig ha en platå till att bestiga är nog det enda jag kan tänka mig är relevant. Att tjära 4000 kvm dansgolvstak var kladdigt, obekvämt och oangenämt på alla sätt man bara kan tänka sig. Tjära är ju ca 100 ggr segare än vanlig målarförg så jobbet var dessutom rätt fysiskt krävande. Att det dessutom var en av de varmaste sommrarna någonsin och att jag och den andra som hade detta härliga uppdrag stod ute hela dagarna gjorde inte plågan mindre outhärdlig. Dessa fyra veckor är några av de längsta veckor jag upplevt, jag jobbade mellan 12-16 timmar per dygn nästan varje dag och som lök på laxen fick jag jobba en vecka med att sätta upp skiten, sista arbetsdagen började klockan sju på morgonen och slutade nästa dag till lunch. Denna sista dag var också den dag då jag fick lära mig hur man får jävligt mycket folk på en avspärrad gata att skingra sig på mindre än en sekund. Jag och "Bergssprängaren" (om ni undrar så var bergssprängaren en ca 40 år gammal man som till vardags jobbade som bergssprängare, hade långt rött skägg och det rödaste krulligaste håret jag någonsin sett) skulle nämligen förflytta oss från Skeppsbron till Djurgården och vi hade rätt bråttom, dessutom var bergssprängaren en sån som visste hur saker och ting fungerade så när vi han startat sin Fiat Panda, den låstes för övrigt upp och startades med skruvmejsel, bar det av i full fart. Bergssprängarn tutade, gasade, bromsade och girade mellan de lätt skrämda sommarflanörerna som var ute för att titta på Vattenfestivalsspektaklet innan skiten satt igång på riktigt. Själv satt jag bredvid med hjärtat i halsgropen och trodde jag skulle få vara med om att se när en människas ansikte skulle krossas mot vindrutan på en Fiat Panda av väldigt åldersdigen modell. Förutom att en och annan lär fått men för livet av denna skenande Fiat var det ingen som skadades av vår lilla utflykt. Det var för övrigt senare den natten jag förstod att jag hade utvecklat en enorm psykisk allergi mot doften av tjära, det var nämligen så att ca 500 aluminiumprofiler hade monterats med fel typ av kopplingar, jag och Bergssprängarn var de som skulle rätta till felet och detta gjorde vi under tacket på Postens förbannade dansbanejävel. Förutom att jag var trött, knappt minns något från den senare delen av natten så minns jag att jag flera ggr fick lätta små ångestatacker när tjärdoften blev alltför tilltagen.

Det finns dock inget ont som inte har något gott med sig. På dessa fem veckor fick jag ut en lön av astronomisk art räknat med en 16-årings mått mätt. För denna köpte jag slalomskidor, betalade slalomträningsläger samt köpte skatepunkplattor och adekvata kläder i lätt patetiska försök att imponera på valda delar av min omgivning. Eftersom världen är ytlig lyckades jag även med detta även om jag då ville tro att det berodde på andra saker än mina nya Fresh Jive kläder.

2. Skylttillverkare, Bra Reklam

Min sista av många lustiga sommrar på Bra Reklam hade de skaffat sig en stororder från Föreningssparbanken. De skulle tillverka alla de stora mynten som hängde ovanför uttagsmaskinerna och bankkontoren åt Föreningssparbanken. Dessa skulle från början vakumtryckas i ett stycke men då vakumpressarna år 1998 inte var lika avancerade som de är nuförtiden blev bokstäverna inte tillräckligt precisa. Lösningen på problemet blev att två extraanställda slavar fick stå och trycka in bokstäver i förborrade hål, pressa fast dem en och en i en stor specialpressmaskin samt sedan sätta ihop två myntsidor till själva myntet. En av dessa extraanställda slavar var jag och ringdes ner från sin tillflyktsort i Umeå, då pengar var en mycket stor bristvara just den månaden tyckte jag att det lät som en skitbra idé att haffsa ihop en sketadålig A-uppsats i Sociologi med inriktning på etniska studier på tre dagar istället för tre veckor foch sedan dra ner till hembygden och ställa in mig i slavledet. Om lampmonteringsjobbet var det tråkigaste jag gjort så skrev jag det bara för att jag inte kom ihåg hur förbannat tråkigt det var att stå på Bra Reklams övervåning och tillverka dessa förbannade mynt. Från maj till slutet av augusti stod jag där och satte i bokstäver, tryckte fast dom och limmade ihop från klockan sju till minst klockan fyra, fem dagar i veckan. Det värsta var att uppdraget var helt omöjligt att ta på, det gick inte att se slutet, en gång i veckan kom ett nytt lass med myntsidor och hur fort man än jobbade ökade bara berget av ogjorda myntjävlar. Som accentuering av min totala misär var jag tvungen att jobba tillsammans med ett riktigt offer ditskickad av arbetsförmedlingen på arbetspraktik, han hette Jocke och kom från Veddesta. Förutom att inte göra ett skit tyckte Jocke att det var sjukt kul att ringa till radiostationer och önska powerbalader i mitt namn. Jag gillade inte Jocke nämnvärt. Men hämnden är ljuv som det så vackert heter, och hämnd skulle det bli. Under sista månaden på jobbet gick jag och tänkte ut ett sätt som skulle kunna öka produktionstakten med nästan det dubbla. Detta krävde dock att man jobbade häcken av sig. De sista två veckorna skredde jag till verket, jag jobbade som aldrig förr, höll igång hela produktionen själv och sprutade ut de förbannade mynten i en takt som förutom att göra att Jockes produktion såg sjukt liten ut även imponerade stort på chefen. Sjlävklart undrade hur jag gjorde, jag var då snabb att demonstrera mitt system och han beslutade föga förvånande att även Jocke skulle börja med denna produktionsordning. Detta gav såklart Jocke stora skälvan och redan tre veckor senare blev det för mycket för latjocke och han började sjukskriva sig och fick senare gå tillbaka till att vara en misslyckad arbetslös liten fis från Veddesta.

3. Patienttjänst/postgubbe på St Görans Sjukhus

När jag flyttat hem efter ett förkortat försök till att bli Londonbo behövde jag snabt skaffa pengar och fick ett vikariat på St Görans Servicegrupp. Patienttjänst gick ut på att putta omkring patienter mellan de olika avdelningarna, oftast till eller från röntgen. Postgubbetjänsten gick ut på att göra så lite som möjligt och surfa på internet så mycket som möjligt, något jag inte hade några som helst problem att bemästra till fullo, man hade också tillgång till en skithäftig trehjulig sparkcykel som man kunde få upp i rejäla hastigheter i katakombernas nedförsbackar. Som bonus fick jag även jobba som vaktmästare på ett psyksjukhus vid Odenplan, vilket mest gick ut på att köra ut med post till de tre överläkarna, koka kaffe till de tre kontorsarbetarna, vila och leverera plomberade plastlådor fyllda med maxad medicin till de olika avdelningarna, höjdpunkten under dessa veckor var när jag lyckades dra igång larmet när jag skulle hem och sket i att förklara mig för de utryckande securitasvakterna. Höjdpunkten på patienttjänstjobbet var en gång när jag körde en gammal tant runt i katakomberna under sjukhuset och hon helt plötsligt skriker ut "Jag ska lära dig en sak unge man, vad du en gör, gift dig aldrig"! Hittills har jag följt hennes råd. En mindre lustig sak med jobbet var när man fick en hämtning till M01, vilket utalades mott och betydde minus noll ett, detta var samma sak som ett kylrum på våning minus 1. I detta kylrum låg diverse människor som så att säga vara klara med jordelivet. Jag skulle ljuga om jag påstod att dessa skubb var de jag såg fram emot mest. Jag lärde mig dock två saker. 1, En död människa är mycket svårare att bära än en som lever eftersom han/hon är helt lealös. 2, Det är inte lika läskigt med lik än man kan tro.

4. Paketdistrubutör i Stockholm

Ännu ett jobb som var mer tråkigt än lustigt. Några som var lustiga var dock mina arbetskamrater. Första dagen skickades jag huvudstupa in i hetluften och fick köra ut ett halvt distrikt själv utan förkunskaper i när Drottninggatan var ok att parkera på utan att få P-bot eller vem man skulle ringa på när man skulle få tag på de som jobbade på Konstig på Kulturhuset, detta var dock inget större problem utan persen kom först ett par timmar senare. På förhand var det bestämt att att jag när jag var klar skulle jag ringa "Jocke" och följa med på slutet av hans runda för att lära mig jobbet på riktigt. Denna sista timme visade sig bli en av de mer pinsamma i mitt liv eftersom Jocke föga förvanande visade sig vara ärketypen av en budbilschaffis. Vår vänskap började med att Jocke berättade att han varit på systemet och köpt två "sjuttis" renat som han skulle köra i sin sodastreamer och shota upp med grabbarna, resten av dagen gick, förutom att leverera paket, ut på att tuta så fort Jocke såg en person av kvinnligt kön som hade en kjol eller shorts som slutade ovanför knäna. Om Jocke var riktigt nöjd med vad han såg vevade han även ner rutan och visslade den klassiska "snygg häck"-visslingen. Personligen försökte jag att se så osynlig ur som möjligt.

En annan lustig historia var skrönan om damen som jobbade i paketmottagningen på Rosenbad. Hon var en skithäftig butchflata som verkligen tog sitt jobb på högsta allvar (vilket hon var väldigt ensam om). Hon scannade alla paket i en röntgenmaskin och hade man otur och kom precis när hon stod och scannade posten fick man glatt vänta mellan en kvart och en timme beroende på i hur många vinklar hon skulle kolla paketen. De andra lite mer homofoba på Raketservice AB var lite rädda för henne och de spridde gärna skrönan om att hon skjutit skarpt med k-pist mot en kille som lämnat ett paket med en massa sladdar som hon trott var en bomb. Personligen är jag rätt säker på att detta inte var särskilt nära sanningen, men jag hoppas...

jobb

Mina sex lustigaste extrajobb:

6. Spärrvakt på SL/Connex.
Egentligen inte särskilt konstigt vilket också förklaras av placeringen. Jobbet gick mest ut på att ge för mycket växel så att man fick fylla på med egna växelpengar och att få skäll av sura resenärer som tyckte att spärrvakten skulle få ta skiten för att han/hon grälat med sin respektive vid frukostbordet. Jag lärde mig två saker. 1. Det jobbar många högutbildade personer på SL. 2. Tänk dig för innan du ska visa civilkurage. Anledningen till nummer två var att jag en natt på Gamla Stans station satt och pratade med de två vakterna som patrulerade stationen, för att vara väktare tyckte jag att de var rätt trevliga och vi snackade på under mer eller mindre hela mitt pass. Den sista halvtimmen stod de dock utanför spärren för att skapa "lugn och ordning". Lite innan tre kommer ett par män som med ganska stor säkerhet var homosexuella. Detta visade sig föga förvånande vara något som mina vänner vakterna inte hade mycket för. De påstod att en av killarna var för full för att åka tunnelbana (vilket inte var sant, har själv varit bra mycket mer bladig vid fler tillfällen än alla fingrar och tår på en vanlig svensk lågstadieklass), detta tyckte de två killarna var ganska larvigt och började argumentera för sin sak, efter ett tag brottade en av väktarna ner den ena av dom och jag insåg att det var dags att ingripa. Värt att nämna är att det vid denna tid hade börjat bli en ganska stor folksamling som försökte snacka vett och sans i knäppgökarna. Jag stängde spärren och ringde det telefonnummer man skulle ringa vid liknande tillfällen. Vad jag då inte tänkte på var att
de inte bara kopplade in polisen utan ett larm gick även ut till den väktarfirma som
jobbade i tunnelbanan. Min tanke att polisen skulle komma och ta idiotväktarna blev inte riktigt fullföljd utan istället kom en hel armé av testosteronstinna väktarhomofober inspringande och började haffa protesterande människor till höger och vänster. Kallabaliken var total och jag försökte rädda det som räddas kunde genom att ta in namn och telefonnummer på alla vittnen. Dessa rapporterade jag enligt konstens alla regler in till polis och Connex, dock hörde jag inte något mer. Tipset är alltså att inte kalla på väktare för att lösa alla civilkuragerelaterade problem.

5. Lampmontör Maxel Belysning

Efter att jag inte fått förlängd anställning på Herrängens Skola blev jag för första gången i mitt liv arbetslös, smart som jag inte var/är hade jag dessutom inte gått med i A-kassan så jag var sjukt desperat att få ett jobb snabbt. Min store tjocke far fixade då ett treveckors svartjobb som gick ut på att montera ihop skitfula spotligts. Det var jag, Hakkan, Üsgül och en som jag inte kommer ihåg vad han hette. Jobbet går till historien som ett av de absolut tråkigaste jag någonsin haft. Dock fick jag en smärre hjältestatus hos mina tre nyfunna turkiska vänner. En relevant fråga är såklart varför och svaret var ganska enkelt, mitt turkiska andranamn Selim samt att jag inte frågade var de "kom" ifrån. Lärdomarna jag drog av detta jobb var flera och förutom diverse råd i hur man tjänar pengar på bilimport och hur man kan ställa om färddatorerna på vissa BMW-modeller lärde jag mig om hur mitt kära andranamn tog sig från Turkiet till Sverige någon gång för länge sedan. Det var nämligen så att någon av de mer krigiska svenska kungarna var ute med sin tappra armé och bråkade på sydligare breddgrader, då armén inte riktigt höll måttet beslutade sig krigskungen att dra ner till sina Turkiska kompisar för att söka skydd. När faran sen var över och kungen skulle tillbaka till fäderneslandet fick han med sig en bataljon (eller vad det heter) på några hundra man som skulle skydda honom. Då Selim den store hade varit kung i Turkiet ett antal år tidigare var det minst en av dem som hette Selim och han lyckades troligtvis charma någon blond svenska, göra henne på smällen och sedan döpa sonen till Selim. Vägen från detta till min faders namninspiratör, elektrikern Selim Eriksson från Stallarholmen kan jag tyvärr inte.

Fortsättning följer...

2007

Musik. Cardiacs och Dan Higgs
Sport. Patrik Järbyn
Fylla. Bankelvis
Sportare. Anna Laurell
Mest välförtjänta Bragdmedaljör. Gissa en gång...