1. Tjärare av dansgolvstak

Mitt första sommarjobb var när jag under två veckor mellan nian och ettan och det gick ut på att stå på Bra Reklams lager och blålasera plywoodskivor till Postens utställning på Vattenfestivalen. Det här med pengar kom jag fram till var något man kan ha nytta av och därför var jag inte sen att tacka ja till nästa sommars erbjudande om att tjära det dansbanetak Posten skulle ha för att underhålla pöbeln med under Vattenfestivalen. Det jag dock inte riktigt förstod då var att denna månad av minst tolv timmar tjärning per dag skulle ge mig men för livet. Inte så konstigt eftersom jag då inte visste att dansbanetaket var 2000 kvadratmeter*två eftersom man tjärade undersidan också. Att beskriva detta med känslan av att bestiga ett jävligt högt berg som så fort man trott man är på toppen visar sig ha en platå till att bestiga är nog det enda jag kan tänka mig är relevant. Att tjära 4000 kvm dansgolvstak var kladdigt, obekvämt och oangenämt på alla sätt man bara kan tänka sig. Tjära är ju ca 100 ggr segare än vanlig målarförg så jobbet var dessutom rätt fysiskt krävande. Att det dessutom var en av de varmaste sommrarna någonsin och att jag och den andra som hade detta härliga uppdrag stod ute hela dagarna gjorde inte plågan mindre outhärdlig. Dessa fyra veckor är några av de längsta veckor jag upplevt, jag jobbade mellan 12-16 timmar per dygn nästan varje dag och som lök på laxen fick jag jobba en vecka med att sätta upp skiten, sista arbetsdagen började klockan sju på morgonen och slutade nästa dag till lunch. Denna sista dag var också den dag då jag fick lära mig hur man får jävligt mycket folk på en avspärrad gata att skingra sig på mindre än en sekund. Jag och "Bergssprängaren" (om ni undrar så var bergssprängaren en ca 40 år gammal man som till vardags jobbade som bergssprängare, hade långt rött skägg och det rödaste krulligaste håret jag någonsin sett) skulle nämligen förflytta oss från Skeppsbron till Djurgården och vi hade rätt bråttom, dessutom var bergssprängaren en sån som visste hur saker och ting fungerade så när vi han startat sin Fiat Panda, den låstes för övrigt upp och startades med skruvmejsel, bar det av i full fart. Bergssprängarn tutade, gasade, bromsade och girade mellan de lätt skrämda sommarflanörerna som var ute för att titta på Vattenfestivalsspektaklet innan skiten satt igång på riktigt. Själv satt jag bredvid med hjärtat i halsgropen och trodde jag skulle få vara med om att se när en människas ansikte skulle krossas mot vindrutan på en Fiat Panda av väldigt åldersdigen modell. Förutom att en och annan lär fått men för livet av denna skenande Fiat var det ingen som skadades av vår lilla utflykt. Det var för övrigt senare den natten jag förstod att jag hade utvecklat en enorm psykisk allergi mot doften av tjära, det var nämligen så att ca 500 aluminiumprofiler hade monterats med fel typ av kopplingar, jag och Bergssprängarn var de som skulle rätta till felet och detta gjorde vi under tacket på Postens förbannade dansbanejävel. Förutom att jag var trött, knappt minns något från den senare delen av natten så minns jag att jag flera ggr fick lätta små ångestatacker när tjärdoften blev alltför tilltagen.

Det finns dock inget ont som inte har något gott med sig. På dessa fem veckor fick jag ut en lön av astronomisk art räknat med en 16-årings mått mätt. För denna köpte jag slalomskidor, betalade slalomträningsläger samt köpte skatepunkplattor och adekvata kläder i lätt patetiska försök att imponera på valda delar av min omgivning. Eftersom världen är ytlig lyckades jag även med detta även om jag då ville tro att det berodde på andra saker än mina nya Fresh Jive kläder.