Tävlingsjävulen/vinnarskallen/väggen

När jag för ettkommafem år sen började jogga/lunka gjorde jag det av två mycket enkla andledningar, dels hade jag till min stora förtvivlan för första gången börjat se en kula växa ut i trakterna ca 40 cm nedanför hakan och dels för att jag förstod att min kropp som helhet behövde något slags terrorbalans med tanke på mitt lite väl stora intresse för brygder gjorda på malt humle och vatten. I början var det verkligen ett tvång från min sida, jag mådde piss när jag kom tillbaka från en joggingrunda och jag kunde inte lyssna på för bra musik för jag började konnotera svett och ångest så fort jag hörde musik jag lyssnat på under mina joggingturer. Efter ett långt tag började jag känna en viss tillfredsställelse både under och efter mina joggingrundor och numer funkar de både som fysisk och psykisk rekreation som jag saknar om jag inte sprungit på ett tag. Att jag dessutom kan lyssna på vilken musik jag vill utan att få dåliga vibbar av den i andra sammanhang har inte gjort saken sämre. Under hela den här tiden har jag dessutom lyckats hålla mitt joggande på en sån nivå att jag inte tagit tid eller på något annat sätt börjat tävla med mig själv eller andra, något som är rätt svårt för en person som älskar sport mer än nästan allt annat livet har att erbjuda. 

Idag tog tyvärr denna era slut, när jag kom ner för trapporna såg jag en dam i 40-årsåldern springa ca 20 meter före och jag märkte också att hon höll ett högre tempo än vad jag gjorde. Istället för att acceptera faktum och fortsätta i mitt tempo började jag försöka hålla hennes tempo. Till min förvåning lyckades jag ta in lite och när hon 2.5-3 km senare svängde höger och jag sprang rakt fram var jag nästan ikapp. Det var då 300 meter senare (ca 100 meter hemifrån), jag fick samma känsla som när jag sprang nytt pers på långa rundan med mer än 2 minuter i slutet av nian. Jag brände rakt in i väggen. Pang! Mjölksyra som fan, bena bar inte och jag staplade de sista metrarna hem och ramlade ihop tre cm innanför tröskeln. När jag efter 20 minuters känsla av nära dödenupplevelse återfick ork och förnuft beslutade jag att aldrig mer får försöka tävla när jag joggar. Får se hur länge det håller...

Tüskland

Första ettkommafem dygnet har gatt som smort. Förutom att bade jag och lilldanne insett att vi inte är 25 längre. Efter att ha lagt vad som kändes som en miljon mil under vara vingar, brakat om varvtal och bensinförbrukning kom vi fyra timmar försent till Rheine. Spelningen var bra, spelstället litet och de vi bor hos sjukt konstiga. Eller rättare sagt mannen i huset, han är mer konservativ än Ake Green och kör en jävligt förnedrande stil mot sin annars mycket trevliga tjej. Som straff snodde vi hans kudde sa att han fick sova utan. Nu drar vi till Heidelberg.

Förbannade jävla förmyndarstat!

Ibland blir jag så jävla less på det här vackra landet jag är född och uppvuxen i. Denna dag är ett typexempel. Jag kliver upp tidigt för att ringa husläkaren och få ut nya recept på pollenmedicin. Men den snorkiga f****n i telefonen berättar att så enkelt är det inte för det var för länge sen jag hämtade ut min medicin så jag måste på ett bokat besök och det finns tid klockan 17.15. Men jag åker till Tyskland klockan tre försöker jag. Hon är dock benhård och håller en föreläsning om att jag faktiskt borde ha lite mer koll på mina mediciner. Efter att jag skällt tillbaka lite säger hon att hon ska kolla om det går att göra men att de EGENTLIGEN behöver tre dagar på sig för att skriva ut recept, har jag inte hört något innan tolv så gick det inte. Efter att ha försökt på lite andra sätt gav jag upp och insåg att privatisering inte är nyckeln till bra service och mindre byrokrati. Sån tur var berättade min mycket allergiska farmor för mig att drogerierna i Tyskland har receptfria mediciner som är innihelvette mycket starkare än skiten vi får på recept här i Sverige. Nu ska jag köpa upp hela jävla lagret på närmsta tyska drogeri och aldrig mer stödja den svenska byrokratvårdmaskinen vad det gäller pollenmedicin! 

Gösta Berling saga som fotbollslag

När jag igår stod och njöt av svensk/isländsk proggrock av högsta kvalitet kunde fastnade jag i tanken om vilken roll de olika medlemmarna i bandet har. Mina tankar började flyta iväg och till sist fastnade jag i att stå och fantisera över vilka spelartyper Gabbe, Einar, David och Alex skulle vara i ett fotbollslag. Vi kan börja med Alex, han är en väldigt modern och intenationell i sin roll som väldigt offensiv högerback, han är snabb som en vessla och räknar kallt med att andra ska täcka upp i defensiven de gånger han ger sig ut på sina offensiva utflykter. Oftast blir hans offensiva rajder på högerkanten väldigt lyckade, han dribblar gärna sin gubbe både en och två gånger innan han slår ett av sina hårt skruvade inlägg. I offensiven anses han vara ett dödande vapen men i defensiven kan dessa utflykter ibland vara en källa till viss oro. Oftast hinner Alex hem på något lustigt sätt och bryter även om han ibland kan vara lite sent ute och ta ett gult kort eller två. David å sin sida är den typiske högerfotade vänstermittfältaren som även han gärna går framåt, och då gärna genom att skära in mot mitten av planen. Förr var inte David direkt kännd för att lägga något som helst krut på det defensiva men på senare år har hans defensiv blivit mycket bättre och mognare. Hans offensiva rajder har även dom blivit mycket mer balanserade, men när han bryter innåt i banan är han en skräck för motståndarn. Einar är Göstas klasiska striker, han är stjärnan som köptes in för att frälsa både publiken och målgörandet. När Einar kom in i laget var han lite blyg både på och utanför planen men den senaste tiden har han blommat ut till en riktig klassforward som snittar runt ett mål per match. Han har även växt in i rollen som lagets stora stjärna och har fått många fans ute i stugorna. Ska man lyfta fram en negativ sak kan det vara att Einar ibland kan vara aningen invecklad och ensidig i sitt spel, han dribblar sig allt som oftast in i straffområdet istället för att ta skott eller passa ut till någon av de som kommer springande på kanten för att ta inlägg. Gabbe är den klassiske defensiva mittfältaren, han är både tränarens och medspelarnas dröm att ha i laget, publiken som inte förstår fotboll kan ibland tro att han inte gör något speciellt på plan men det är för att de inte hört talas om att det finns något som heter spel utan boll. Den dag Gabbe är skadad eller avstängd kommer de dock få se det med egna ögon när defensiven skulle läcka som ett soll och de offensiva spelarna inte skulle få en vettig boll att jobba på. Gabbe jobbar som sagt var allt som oftast i det tysta, han är alltid på rätt plats i defensiven, slår enkla och kliniska passningar till sina offensiva kollegor och är nöjd med sin roll i laget eftersom han gör ett jobb som han vet måste göras, dessutom vet han att de andra klåparna inte skulle klara sig en minut på planen utan honom. Jag ska också tillägga att Gabbe är den som toppar Aftonbladets lista över mest sprungna meter i match efter match. 

Tillsammans blir de ett svårstoppat lag som är ett av Sveriges bästa, vissa påstår att de någon gång kommer ha samma status som Grenoli hade på sin tid, men det vet vi inte förns om 30 år.

Come back i samhället

Idag kom detta mail, jag är så jävla peppad, kanske finns det hopp även för denne övervintrade akademiker att bli något när han blir stor. Men då vill de ha pengar det första de vill, typiskt...

080424

 

Dear Erik

 

This is a letter of notification that the Scientific Committee of the Nordic Conference 2008 – Health, Participation and Effects of Sport and Exercise has considered and accepted your YIA abstract. As soon as the Scientific Program of the Conference is completed, you will get more exact information about date and time of your presentation. 

 

The Organizing Committee kindly invites you to Halmstad, Sweden to participate in the Nordic Conference on October 2-4, 2008.

 

Please, pay attention to the deadline for early Conference registration and payment (May 15, 2008). We also advise you to book your hotel to stay in Halmstad for the Conference period in advance. You can find more information about registration, fees and hotels available in the attached file.

 

Thank you for submitting your abstract. We warmly welcome you to participate in our Conference.  

 

Best regards,

On behalf of the Organizing Committee

 

Karin Josefsson, Secretary General

 

 

Box 823,

Halmstad University,

SE-301 18 Halmstad, SWEDEN

Phone: +46 35 16 74 09

e-mail: nordicconference2008@hos.hh.se

Röda faran och pollenstrategi

Idag hade ett möte i Örebro och när jag igår försökte bestämma mig för om jag skulle ta tåget eller min nypåställda BMW 518i av 87 års modell (aka röda faran) bestämde jag mig för att ta bilen. Lite för att tågen passade dåligt men mest för att jag var peppad på den frihet som en bilresa faktiskt innebär. Klockan 10.30 bar det iväg, med en jävligt grym playlist inladdad i bilstereon (ipod+ 99-kronorshögtalare från teknikmagasinet) och en glass i handen bar det av. Första delen av resan gick som smort och jag kände mig som fisken i vattnet när jag låg och brände i 120 på motorvägen mellan sthlm och Eskilstuna samtidigt som jag visslade med i diverse häftiga hits från då och nu. Men när E-tuna var passerat och motorvägen bytte skepnad till landsväg började problemen, ett vägarbetsområde sinkade mig säkert en kvart men när jag efter Arboga kunde ge mig ut på motorväg de sista fyrakommafem milen trampade jag gasen i botten igen. Mitt under en omkörning av en lastbil det stod Everts Åkeri på började dock röda faran hoppa och skulla fram. Det kändes som dålig bensintillförsel, vilket också bekräftades av min fader som tyckte att jag skulle köpa lite insprutsrengöringsmedel på närmaste mack. Jag lyckades skutta mig in till Örebro i tid och mötet gick riktigt bra, vi gjorde i sedvanlig ordning om hela modellen så nu är det bara för rally att skriva om resultatdelen än en gång. Men annat var inte att vänta sig eftersom detta mer eller mindre är regel än undantag. För övrigt hände inte mycket i Örebro förutom att jag tog reda på när deadline är för att lämna in uppsatsen och att jag sprang på Sabina som nu är tillbaka i Sverige efter en termin i USA. Hon klagade på att hon började känna sig gammal vilket gjorde att jag kände mig sjukt gammal då jag tror hon är född på andra halvan av 80-talet. Hemvägen började riktigt bra, jag hällde i K-sprit i tanken och bilen började gå som ett spjut igen, även om den mest fick ägna sig att stå i kö i Örebro, något som känns jävligt märkligt då jag knappt kunde tänka mig att detta var möjligt ens i mina vildaste fantasier. Väl uppe på motorvägen tog jag ordentlig fart och efter ett tag hörde jag världens smäll. Jag fattade inte ett skit förrns jag skulle köra om en bil och insåg att det var den högra backspegeln som fått nog och lämnat bilen för att pröva lyckan på annan ort. När jag senare började närma mig Arboga kom jag fram till att jag skulle ta Västeråsvägen hem eftersom jag inte hade lust att spendera ytterligare tid i kö. Detta val visade sig vara det sämsta jag gjort på hela veckan då mer eller mindre hela de sista tre milen in mot V-rås var en enda stor byggarbetsplats. En timme och tre mil senare var jag igång igen och efter mer än tre timmar anlände jag till Hammarbyhöjden för en trevlig kväll med Gabbe, pizza, Sverker och klass 9A.

För övrigt så har jag satt upp en sjukligt slug plan över hur jag ska slippa pollenchocken i år. Då de kalla nätterna som är nu är idealiska för att växtligheten inte ska sätta fart ska detta hålla på i exakt en vecka till, sen ska en chockvår komma och allt ska slå ut på exakt fem dagar. Dessa dagar spenderar jag i Tyskland som chaffis åt det eminenta bandet med det jobbiga franska namnet jag aldrig tänker lära mig att stava till, i Tyskland är planen att våren redan peakat och pollensäsongen redan är över. Väl hemma igen kommer jag på så vis ha missat hela skiten och detta kommer bli våren då jag slapp överdosera pollentabletter så att jag somnar, hälla litervis med ögondroppar i ögonen och svära att våren är guds straff till alla agnostiker.

Sporten VS Musiken

Ikväll när jag satt på min ihopgaffade favvobuss 18X, ärvd från Oslo komune, mellan Gullmars och Farsta kom jag att tänka på lustiga/dumma saker jag gjort i musikens namn, då försökte jag komma på vad jag gjort för lustiga/dumma saker för sporten. Följande två topp trelistor växte fram i mitt medvetande.

Musiken

3. Övertalade en person som aldrig sett Lungfish att följa med till Brighton för att se en konsert med motiveringen att vi kunde kolla in alla miljöer från Quadrophenia. Jag lyckades och det var de bästa två konserter jag sett.

Sporten

3. Gick omkring i två timmar i ett snöblandatregnpinat Örebro för att hitta en TV att se andra åket av storslalomen i OS. När jag efter mycket om och men hittade en sunkig alkisrestaurang höll jag på att bli mördad av sju stammisar efter att ha jublat när Anja Persson klantat sig och Anna Ottosson fick sitt välfötjänta brons. 

Musiken

2. Bussluffade i England med en person jag träffat tre ggr förut för att se fyra Fugazispelningar. Detta var dock en mycket lyckad resa och på läktaren i London lärde jag känna en av världens bästa personer.

Sporten

2. Brände 75 % av vinsten av en lägenhetsförsäljing på en halv racebil, en skitdyr golfresa till Sicilien och ett nytt golfsett på mindre än två timmar.

Musiken

1. Körde en grön dieselbuss mellan sthlm-Wien/Ljublijana för att se två spelningar med ett band jag för bara ett år sen sett fyra gånger när jag kryssade med buss mellan olika brittiska industristäder.

Sporten

1. Efter att just blivit tillsammans med en mycket fin tjej lämnade hennes lägenhet klockan halv åtta på morgonen för att åka hem och kolla på Wengens klassiska störtlopp ostört. 

Mardröm

Jag vaknade just upp från en av de värsta mardrömmar jag någonsin haft sen den återkommande mardrömmen jag hade när jag var fem och blev uppäten av en hund som var gjord av en jättestrumpa (för vilken jag helt och hållet ger S. Westerberg skulden med hans lillstrumpa och syster yster). Drömmen började med att jag i sedvanlig anda kom till mitt extrajobb på Orrens vård och omsorg. Istället för att åka runt och laga mat till gamla tanter och gubbar berättade dom att de hade skaffat ett nytt uppdrag för några veckor sen men att han som brukade ha det var sjuk. Därför tyckte dom att det skulle vara perfekt om jag kunde ta friskis och svettispasset på anstalten i Gustavsberg (jag är rätt säker på att det inte finns någon sådan men det stoppade knappast min mardröm). Jag blev såklart skitnervös men de tyckte inte jag skulle gnälla, jag hade ju hållt på med sport när jag var yngre. Jag raffsade ner de få övningar jag kan i friskis och svettisvärlden och begav mig dit. Efter en mycket lustig incheckningsprocedur som inte har något med någon som helst verklighet att göra fick jag träffa den fångvaktare som skulle visa mig vart jag skulle vara, han påminde om en gympalärare jag hade ett tag i mellanstadiet men var till skillnad från honom svintaskig (i stil med träslöjdsläraren i Blackeberg jag hade på samma stadium) och när jag frågade hur länge jag skulle hålla på svarade han att "det blir bara värre för dig om du inte kör tiden ut". Efter att ha blivit hotad av två interner, jag hade inte med deras knark som han som brukade komma hade, var det dags att hålla i träningen. Självklart hade jag glömt mitt papper någonstans ochkom inte ihåg en enda av de övningar jag knåpat ihop, istället började jag köra de övningar vi körde på barmarksträningen i alpinskidåkningen. Dessa har dock lite eller inget gemensamt med friskis och svettis samt är förbannat svåra att göra till Dr Bombays Calicalucuttalåt vilken tydligen var internernas bästa träningslåt. Detta togs dock inte emot med blida ögon hos fångarna, som för övrigt hade likadana amerikanska fångklädsversioner av träningskläder, och de började berätta olika trevliga saker jag skulle vara med om i duschen efteråt. För första och troligtvis sista gången blev jag då väldigt glad av att byggjobbarna som bygger ett hus tio meter från mitt fönster började bila i en sten för det gjorde att jag äntligen vaknade, kallsvettig och helt förskräckt. Inte för att jag egentligen tror på särskilt mycket av det Freud lärde världen, men det skulle vara kul att höra vad han tror om denna dröm. Själv har jag inga teorier.

J. Esk, geniet

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1077&a=759531

Min teori om AIK:s spikraka väg mot SM-guld har fått ännu mer styrka i.o.m. att landets största medieskämt nu uttalat sig om de saker han säger sig kunna bäst, idrott... Efter två matcher vet han allt. I love journalister, sanningssägarna med stort S.

SM-guld 2008

Efter vad som skulle kunna vara den knackigaste säsongsinledningen på väldigt länge känns vägen till SM-guldet rätt lång för mitt kära AIK, skulle man kunna tro. Faktum är att det är precis tvärt om, svaga säsongsinledningar är faktiskt en bra indikator på en bra säsong. När AIK 1992 tog sitt första SM-guld sen 1937 var inledningen av säsongen allt annat än stark och det var på vippen att AIK missade den mycket lustiga höstserien där kampen om SM-guldet skulle avgöras. 1998 var det inte mycket bättre, sju poäng efter sex matcher talar sitt tydliga språk. Året efter var det samma visa på våren, idel onödigt tappade poäng och rätt krampaktigt spel. Men när Asper i Juni bestämde sig för att spikad igen fullständigt vände allt och vägen till guldet såg så spikrak ut det kan när det var dags för sommaruppehåll. Sen gick det dock lite trögare pga ganska stort fokus på Champions League och AIK föll på målsnöret. När Gnaget 2005 spelade i superettan var de första matcherna extremt tunga och vem minns väl inte väsbyförlusten med annat än traumatiska ångestatacker, sen vände det dock och vägen tillbaka till 

Allsvenskan var sen en ganska tacksam historia. Även under silveråret 2006 var starten rätt svag för att sedan vända och bli bättre än vad någon hade kunnat kräva av en allsvensk nykomling. Börjar poängen trilla ner? Jag tänkte väl det, vägen till guldet är öppen, när Özkan snart är frisk, Bojan kommer in i matchtempot och Dulee har rehabiliterats klart kommer en höstspurt av sällan skådat slag inledas. I slutet kommer det stå mella AIK och Malmö, CH kommer avgöra på övertid mot GAIS på ett snöigt Ullevi och jag kommer stå där och säga vad var det jag sa. Dock tror jag en liten vändning kommer redan på Torsdag, 1-0 av Markus Jonsson på straff.

Emocore

I mitt ständiga försök att förstå ungdomar av idag kom jag in på nedanstående länkar via DNs emoguide.
http://pastan.nu/merpastan/har-lever-den-sista-subkulturen-1.18367
En kul grej var att det var typ 15 som gillade fugazi på emocore.se och nästan 100 som gillade rites of spring, jag vill såklart tro att detta är en avknoppning från mitt tidgare projekt med att tipsa emokids om bra musik när jag var på fyllan (ett projekt som bara nådde två stackars emobrudar som blev harassade av en fullgubbe på telefonplans busstation). Tilläggas bör att nått band som heter Bullet for my valentine har över 5000 fans och My chemical romance har ungefär lika många vilket ändå gör fugazi och r.o.s till rätt obskyra även om de trots allt har en hel del fans. Däremot var det inte en enda som gillade Bob Tilton men det kanske inte är så konstigt då de nog inte finns med i historien på samma sätt. Den 14-åring som letar upp dom lär få nära nog kultstatus i dagens de lite häftigare delarna av dagens emokretsar. Efter lite mer grävande forskning verkar det dock som att de redan är upptäckta på forumet på emomusic.se men kanske av de lite äldre gardet, han som gillade dom blev dissad för att han var ett vinylpretto vad det nu skulle vara för fel med det? På emomusic.se har de även flera trådar i forumet där fugazi och rites of spring, band som Texas is the reason och Promise ring. Definitionen av vad som är emo verkar ha breddats en del sen jag var inne i gemet för både Korn, HIM (obs, inte de som låg på southern utan finnarna) och Green Day verkar räknas in i emofacket vilket inte hade varit tänkbart back in the days. Värt att nämna är också att Refused inte var lika heta som jag trodde att de skulle vara men att Lillasyster verkar gå hem som bara den. En annan intressant detalj är det nästan postmoderna mixandet av genrer som finns hos de lite häftigare emokidsen, en hade listat både bo kaspers orkester och rites of spring vilket känns ganska coolt. Min personliga favorit är dock 14-åriga FuneralForADearFriend som gillar Embrace, Rites of spring, Fugazi och June of 44. När det gäller Embrace verkar det tyvärr vara den brittiska varianten som de flesta av de 250 fansen på emocore.se gillar. Annars verkar de ha det ganska trevligt de där emoungdomarna, själv börjar jag känna mig gammal...


http://www.emocore.se/sida/musik

http://www.emomusic.se/

VM i medieskandal

Som en av de ganska många motorsportintresserade/engagerade personer har inte veckans sörsta (medie)skandal passerat mig förbi. FIAs (Internationella Bilsportföbundet) ordförande Max Mosley har så att säga blivit tagen men handen i syltburken. Den mer snarare än mindre tvivelaktiga tabloiden NOTW (news of the world) har på något rätt smart sätt lyckats filma när Mackan och fem prostituerade har en rätt tvivelaktig sexlek involverande diverse nazimerchendise och annan merch med koppling till de koncentrationsläger som våra tyska vänner ägnade sig åt att driva i slutet av 30- till mitten av 40-talet. Jag kan verkligen förstå de argument som tar utgångspunkt i att han har rätt att göra vad han vill på sin fria tid så länge det inte är olagligt, vilket detta inte är i England där dessa handlingar skedde. Däremot tycker jag personligen att detta är något av det mest osmakliga jag hört talas om. Huruvida jag anser att han borde avgå eller ej låter jag vara osagt men på någon slags personlig moralisk nivå skulle jag nog se att någon annan skulle vara bättre lämpad att styra en av världens största idrotts institutioner.

Det intressanta med hela grejjen är egentligen att han faktiskt kommer få sitta kvar, för det verkar rätt klart. Inte egentligen för att det kanske är rätt utifrån något slags synvinkel om vad som är privat och vad som är offentligt utan det faktum att han faktiskt lyckas driva denna agenda. Jag kan nog med rätt stor säkerhet säga att FIA lär vara ett av få förbund där denna hänsyn tas (på gott och ont). För tänk om chefen för Volvo eller Sveriges jämställdhetsminsister bllivit tagna med brallorna nere på samma sätt, inte en chans att de fått sitta kvar! Det är inte lätt att säga om detta är bra eller dåligt, man kan dock konstatera att motorsportens rätt tvivelaktiva arv (vad det gäller tvivelaktig kvinnosyn) troligvis ligger som en blöt filt över det faktum att han kommer få sitta kvar, det skulle vara intressant att veta vad de andra i kretsen runt FIA och F1 haft för sig i sänghalmen de senaste 30 åren...

Do the right thing, fucking jävla SL!

Under de två terminer jag mer eller mindre heltidspendlade till Örebro stal SJ i samarbete med Trafik i Mälardalen ca 36 timmar av mitt liv, 36 timmar jag aldrig kommer se igen. För detta fick jag (och alla andra pendlare) mer eller mindre ingenting eftersom SJs resegaranti var så finurligt uträknad att det alltid var några minuter för lite försening för att den skulle gälla. Efter en jävla massa bråkande fick tillslut mälardalspendlarna 30 % rabatt på pendlarkorten under en månad. Att tro att vi SLresenärerna på den gröna linjen mot Farsta Strand ens kommer komma i närheten av denna blygsamma generositet kan man ju glömma direkt. SL har anställt en jävla massa personer som står och visar vägen de 28 metrarna som det är mellan tunnelbanan och busshållplatsen, om man däremot har en fråga om vilken buss som egentligen är snabbast eller när bussen egentligen kommer gå kan man glömma att få hjälp av någon av de stackars neongula jepparna, för de har exakt lika lite info som en själv. Dagens bästa tips fick jag från en städare som helt krasst konstaterade att det inte var en enda jävla (mitt tilläg) buss som någonsin gått i tid. Att bli arg på dessa gulklädda stackare lönar sig dock nämnvärt eftersom dessa bara gör sitt jobb, nämligen att visa vilken av de tre trapporna som leder till samma mål man ska ta. I teorin ser väl allt helt underbart ut då SL säger att de mer eller mindre ska ösa ut olika bussar i olika mer eller mindre fördelaktiga stäckningar. Praktiken är dock en annan, tavlan blinkar till och berättar att nu kommer bussen inom en minut, vilket leder till en viss lycka. Sen slocknar lampan och tiden för nästa buss kommer upp på tavlan. Vad hände med bussen som skulle komma kan man ju undra? Var är den? Den kan ju knappast ha åkt vilse på Nynäsvägen. Nej, sanningen är att det nog aldrig funnits någon buss som är tänkt att gå just den tid du hade tänkt åka. För helt logiskt, var fick SL tag på typ 150 extra busschaffisar? Det finns inte en chans i helvete att de har det, därför kör de med sin smått klassiska attityd att sticka ner huvet i sanden, skicka fram några bussar då och då, låtsas som det regnar och hoppas att trafikanterna glatt ska betala de 690 kronor det numer kostar att åka en månad i sthlms skämt till lokaltrafik. Fy fan vad jag hatar de jävla asen! Ocn inte kan jag tjyvåka heller då bussjävel är det enda sättet jag kan ta mig till mitt förbannade jävla jobb som är beläget strax bortanför allmän väg slutar.

Att göra rätt var även något jag igår diskuterade med en snart hundraårig fd skådespelare som jag ibland har förmånen att hänga med. Då drog jag min näst bästa filmcitat efter det i Ice Storm när Christina Riccis karaktär efter att ha gjort en kille hon träffar på olika ställen för lite ungdomligt hångel skitförbannad när hon lurat hans lillebror att visa sin lilla snorre i utbyte mot att hon drar ner trosorna. När hon efter det cyklar hem kommer storebrorsan efter och skriker att han aldrig vill se henne igen, svaret blir då "and why did you come after me" vilket måste vara det absolut mest geniala man kan klämma ur sig i denna situation. Nog om det, det var inte det saken handlade om utan att jag berättade om var Mr Mayor som i Do the right thing säger till Mookey, "remember, always do the right thing". Vi kom fram till att det är ganska svårt att göra rätt och ännu svårare att veta om man gör rätt när det är gjort. Själva tanken om att göra rätt fastnade dock i min skalle under hela gårdagskvällen och jag kom fram till att det skulle vara intressant att få en rättning på alla val man gjort hittills i livet. Typ som att någon skulle rätta ens liv som en tenta med frågor av olika poäng beroende på svårighetsgrad. Godkäntgränsen borde logiskt sett öka med åren då en människa borde lära sig av tidigare erfarenheter. På snart 30-årsnivå borde gränsen för G ligga på ca 60% och VG på 80. För egen del ser det nog rätt mörkt ut, jag skulle troligtvis hamna på någonstans mellan 59-64 %, men detta enbart för att jag är bra på vardagsval som att ta rätt pendel eller vilka skor man ska välja om det regnar ute. Vad det gäller de stora valen i livet är jag nog helt såld, ibland kan jag iofs vara på rätt väg men av någon outgrundlig anledning lyckas jag ändå leda in mig själv i felandets bana. Men det ska bli ändring på det, snart fyller jag 30 och då är jag helt säkert på att den nya mogna rally kommer visa sig, han som gör rätt val, inte klantar sig och inte läser 40 högskolepoäng TV-vetenskap bara för att det är kul. Framtiden får utvisa, jag hoppas på det bästa...

Hemresa from hell

I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna brukar det ju heta och vad det gäller Orminge är detta verkligen sant. Tyvärr är jag ju tvungen att besöka denna plats alldeles för ofta då mitt fantastiskt inspirerande extrajobb inom hemtjänsten är beläget på just denna plats. Nacka och Ekerö är väl de ställen belägna i någorlunda närhet till innerstaden som inte ens verkar vilja ha tunnelbana, orsaken till detta vet jag inte men jag har en känsla av att det ligger en del i att de boende som inte vill ha anledning att inte ta SUVen till jobbet. I vilket fall som helst märker man rätt tidigt att det inte är Hjulsta eller Hässelby man är på väg till. Nacka/Värmdöbussarna går alla från Slussen och det är här som den första lustigheten märks. Det finns nämligen ett slags outtalat kösystem in på bussen där trängning i kön är något som känns helt otänkbart och så ser det inte ut på Spånga Station. Klockan 22.30 när jag ska hem från Orminge C brukar det annars så välfyllda parkeringsplatstorget vara helt dött. Men igårkväll var det annorlunda, jag fattade redan i Gustavsvik, som ligger mitt ute i ingenstans och bussen vänder vid skylten "här slutar allmän väg", att något var i görningen då det stod två nysminkade 17-åringa bratbrudar och väntade på bussen jag innan detta tillfälle åkt ensam 100% av mina resor. Att det dessutom stod en gammal Volvo med två skumma 18-åriga män parkerade på vändplan gjorde inte saken mer lustig. Väl inne för bussbyte vid Orminge C var det ett jäkla liv, en nypimpad Honda Accord från 90-talets första år stod och pumpade hård bilsteronördstecno och de ungdomsgäng som inte skulle in till stan, vilket var de flesta, stod utportionerade runt den annars tomma parkeringsplatsen. Då jag, efter en liten encounter med två rohypnol/alkoholindränkta ungdomar för några år sen, inte tycker att ungdomar i denna ålder ingår bland mina favoritklientel av människor att träffa på mörka parkeringsplatser på kvällen kände jag mig inte skitpeppad över att stå där och vänta. Sån tur var kom bussen fort och de två mer välartade ungdomsgängen och jag klev på den annars tomma bussen mot Slussen. På något sätt blev bussen under denna resa försenad, vilket är helt obegripligt, och jag missade tåget mot fruängen som brukar göra att jag hinner med 22.55-pendeln. Istället fick jag uppleva hur våren och sommaren kommer bli för oss på gröna linjen mot Farsta Strand. Då spåret ska läggas om och de stängt av hela linjen ersätter orangea skämtbussar från norge, som enligt Maria som jag träffade på Gullmars inte kommit i tid en enda gång till Hökarängen och där dörrarna inte går att stänga. När väl min "direktbuss" (en jävla lögn) kom blev det en seg resa hem. Men inget ont som inte har något gott med sig, under min sightseing av Farstas yttre delar fick jag syn på en ny skylt som bytt den gamla gröna Pizzeriaskylten på Lysviksvägen mot en sprillans ny vit helt obegripligt ful "New Castle In"-skylt. Jag fattade direkt att de fått utskänkningstillstånd och att Restaurang och Pizzeria Lilla Farsta fått en konkurrent om Farstaalkisarna. Då det finns hundratals av dom lär dock faran för att konkurensen skulle vara mördande vara ganska liten.

Ett besök på New Castle Inn är inte inplanerad

Nu får det vara nog!

Imorn är det vårdagjämning, det betyder att sex månaders helvete i mörker äntligen är över. Något som brukar följa med detta är bättre väder, men nej, inte 2008, the year of mörker, regn, hagel och två jävla plusgrader. Då kom vintern! Tack. Det blir minusgrader hela helgen. Men det skiter jag i, det får fan vara nog nu, imorn åker vårjackan på även om det kommer betyda tre dagar i sjuksängen och en kur med brittiska "cold and flu"-tabletter. Nu säger jag ifrån, ge mig våren som jag så väl behöver och förtjänar! Åt helvete med skiten!

Nostalgi

Idag jobbade jag kväll i hemtjänsten igen, det var första gången på ett tag eftersom jag haft så mycket att göra med abstractet och varit bortrest i nästan två veckor. Eftersom jag hade lite tid över stannade jag vid åttatiden in på Boo bollplan och kollade när deras juniorlag tränade. Trots att de pulsade omkring i snö så såg det sjukt trevligt ut, jag kom fram till att fotbollspelandet kan vara en av väldigt få saker jag saknar från min tonårstid och då kanske särskilt träningarna på senhösten och den tidiga våren. Det var något speciellt med att dricka vatten där det låg en hinna is högst upp eftersom det var så förbannat kallt, cykla hem genom ett mörkt Ängby i regnet eller för den delen ett ljust soligt Ängby när det våras, att lära sig jobba i grupp mot ett mål och att lära sig om fotbollens ädla konst av den smått fantastiska tränaren Stene. Lite beror det nog också på att jag efter många satstagningar börjat läsa "Låt den rätte komma in" (min skräck för att läsa om blod har hållt mig borta ifrån den en mycket lång tid) och dess fantastiska västerortsskildringar ger verkligen berättelsen en extra dimension.

Något som dock inte ger världen en extra dimension är en grej som jag läste i förbifarten i två artiklar om stress hos amerikanska tränare men som jag sedan tänkt på en hel del. Det visade sig nämligen att i den undersökta populationen som var på ca 200 personer var drygt 80% av männen i en relation men bara knappt 20% av kvinnorna, inte några småskillnader med andra ord. Jag fastnade lite för det där och insåg efter lite tankearbete att det måste bero på att det helt enkelt är förbannat svårt att vara kvinna och tränare eftersom detta är ett yrke som kräver en förbannad massa i engagerad tid och kraft. Att kombinera detta med en relation där mannen vill ha maten på bordet, kläderna tvättade och huset damsuget lär vara något för övermänniskor. För de manliga tränarna var det såklart en annan femma, de kommer hem på kvällen, får maten serverad och går sedan och lägger sig framför tvn. Grattis världen!

Vuxenpoäng

Idag när jag efter att ha avbrutit en utekväll (eftersom jag 1, satt på tåget som förde mig hem och 2, borde vara pigg imorn eftersom jag ska söka ett jobb jag vill ha och dessutom borde sätta lite fart på mitt skrivande igen) och när jag kom hem gjorde ett vuxenpoängstest på facebook fick jag svaret att jag är 100% vuxen. Även om detta inte känns helt oinbjudande så kan jag knappast säga att det är särskilt sant. Utfallet i testet beror troligtvis på att personen som gjort testet är så ovuxen att han/hon inte vet vad det innebär att vara vuxen, halvvuxen eller inte vuxen alls. För att minska mina vuxenpoäng ska jag kliva upp klockan fyra och tro att jag ska kolla på F1-premiären men missa allt eftersom jag kommer somna. Frågan är om det är vuxet att somna eller om det tyder på brist av självkontroll, att definiera vuxenhet är kanske inte så lätt...

VM i förvirring

Eller om man ska kalla det för VM i att inte kunna läsa mellan raderna. Jag har de senaste tre veckorna skrivit ett abstract till vilket jag trodde att jag skulle ansöka om medverkan i Nordic Conference, health, participation and effects of sport and exercise's tävling för unga forskare. Denna abstract skulle vara på 1200 ord vilket vi klarade med flera hundra ords marginal. Problemet var bara det att vi idag fick reda på att man inte får använda sig av medförfattare. Detta har jag gjort, tre stycken närmare bestämt. Kul! Nu får jag/vi istället skicka in som other participant, problemet är bara att abstractet till detta får vara högst 250 ord. Nu har jag alltså en jävla massa förkortningar att göra. Som medtävlare i tävlingen finns dock Henke, han har gjort exakt samma misstag som mig.

Betala för gammal ost

Att skjuta tråkiga uppgifter på framtiden är en egenskap jag hanterar till fullo. Igår insåg jag att det var dags att betala för gammal ost och bringa lite klarhet bland referenserna i mitt kapitel om tidigare forskning. Påståendet om dess nödvändighet var och är ett mycket grovt understatement även om jag i höstas började väldigt ambitiöst med att göra ett register över alla artiklar som jag samlat in. Tyvärr var jag inte tillräckligt smart att jag orkade skriva in all information i registret utan bara författare och titel, då man i löpande text skriver författare och årtal gjorde detta att jag hade vissa problem med att använda registret när jag skulle bringa ordning och skriva upp alla referenser jag använt. Gårdagen spenderade jag således åt att för andra gången söka upp artiklarna igen för att reda ut årtalsfrågan för att idag kunna föra in referenserna. Eftersom smart strukturerat tänkande inte är min största tillgång glömde jag igår att skriva in vilken tidsskrift den kommer ifrån. Följaktligen är jag idag tvungen att leta upp alla artiklar för andra gången på två dagar. Detta är inte jättekul då jag använt mig av ca 30 artiklar.

Mental ålder

acceptabelt och ganska bra betalade kontorsjobb för att läsa idrottspsykologi, jag har haft två inneboende för att jag inte haft råd att betala hyran och jag har jobbat in ganska stora summor pengar på i vissa delar av samhället rätt oacceptabla vis. Men i helgen kommer den nya vändningen, jag kommer utan tvekan göra det största mentala En vecka efter jag fyllde 19 flyttade jag till Umeå för att studera men framförallt för att flytta hemifrån. Detta behöver iofs inte ses som något som ökar ens mentala ålder, men vid denna tidpunkt av livet var jag både stadd vid kassa och allmänt brådmogen. Redan innan jag flyttade hade jag ett eget postgirokonto och skickat ner min cykel så att den skulle stå på stationen och vänta på mig när jag kom dit med nattåget från den kungliga hufvudstaden. Vid 22 blev jag sedan bostadsrättsinnehavare och min mentala ålder ökade några extra år. När jag sedan blev hyresrättsinnehavare vid 26 började den mentala åldern att dala. Förutom några heminredningsinköp brände jag vinstpengarna från bostadsrätten på en halv racerbilar, resor, golfklubbor och livsnjutarrelaterade saker som öl och mat. Sen denna mörka vinter sett ur den mentala ålderns perspektiv har det gått utför, jag sa upp mig från min fasta tjänst på ett hyfsatåldersklivet någonsin då jag på söndag går från Erik racerbilsföraren som snackar en massa skit och gillar öl till Erik racerbilsföraren som gillar öl och är ordförande för förarföreningen med 20 äldre män och en yngre kvinna. Att jag dessutom sen två månader tillbaka är bostadsrättsinnehavare gör att jag snart har en mental ålder som ligger över min fysiska ålder.

Då jag i sann stressanda lyckades bli febrig, förkyld, hostig och halvt död i måndags har de senaste dagarna gått ut på att ligga i en säng och kolla på jPod (världens just nu bästa TV-serie), skriva klart mitt abstract, planera min Kalifornska tiodagarsutflykt, snyta upp 3 toapappersrullar och lyssna på radio. På min kalifornienresa ska förutom ett bröllop på stranden också innehålla inhandling av välhumlade ipor till låga priser, golfspel, konsertbesök och det viktigaste av allt collegesport, läs basket för alla andra stora collegesporters säsonger verkar vara slut. Denna morgon har jag ägnat åt att hitta vilket som är mitt lag och konstaterat att jag inte ens i min vildaste fantasi har förstått hur sjukt stort det är med collegesport i USA. Lagvalet stod mellan UCLA Bruins och USC Trojans, jag tyckte UCLA lät häftigare och jag tyckte vid den tidpunkten att valet var solklart. Tyvärr var det inte så lätt eftersom mer eller mindre alla som bor i Los Angeles tydligen gjort exakt samma val som jag. Det visade sig nämligen att hela arenan, med en kapacitet på 10000, är slutsåld med bara säsongsbiljetter. Va(!?!?), tänkte jag lite upprört men efter lite efterforskning reda på att att de på ticketmaster hade en tjänst där säsongkortsinnehavare säljer sina biljetter som de inte kan utnyttja. Yes! tänkte jag då och kollade snabbt tillgången på en biljett till matchen den sjätte mars. Jag satte dock apelsinjuicen i halsen när jag såg priset. $95 var kanske inte vad jag hade tänkt mig, särskilt som att en Lakersbiljett till derbyt mot Clippers går på $66. Först tänkte jag att jag väl får svälja denna för mig rätt stora ekonomiska utgift men sen insåg jag att det omöjligt kan vara värt det och kollade in USCs matchshema istället, hittade en match mot California State den sjätte och där gick biljetterna på mer acceptabla $38. Det visade sig dessutom att USC Trojans har häftigare kläder starkt influerade av Ängby SK och deras vinröda/gula nyanskombinationer. Jag har nu mer eller mindre förträngt att jag ens kommit på tanken att hålla på UCLA och är nu all in med Trojans, en skitsnygg argylemöstrad mössa och en t-shirt ska inhandlas och vi ska spöa Cal State åt helvete! I love sport!

För de som likt mig trodde att Lok var det sämsta som hänt svenskt musikliv någonsin kan jag nu med 100 % säkerhet säga att att detta var fel. Loksångaren har nämligen startat ett nytt band, de heter lillasyster, deras ny singel heter kometen och är utan tvekan det sämsta jag hört någonsin, alla katagorier.

Data

När jag för lite drygt tre år sedan sålde min lägenhet och flyttade till en hyresrätt hade jag för en kort period ganska mycket pengar. Dessa pengar spenderades i diverse mer eller mindre nödvändiga tingestar och en av de mer nödvändiga var en ny dator. Jag pratade med mina två vänner Fagge och Gabbe för att höra vad de tyckte jag skulle köpa. Fagge argumenterade för att jag skulle köpa en mac och Gabbe för en Windowsbaserad. Jag vägde deras argument mot varann och kom fram till att en mac skulle det bli. Tyvärr lyckades Gabbe i sista stund hitta min svaga punkt och han fick mig att köpa en pc med argumentet att vi annars inte kunde starta den Microsoft Flight Simulator dataspelsklan som vi en sen inte helt nykter natt hade spånat fram. Någon klan blev det aldrig eftersom jag inte fattade hur jag skulle instalera spelet och valet av operativsystem har jag bittert fått ångra tusentals ggr sedann den dag jag packade upp min jättemaskin i silvermetalic någon gång hösten 2004. De senaste månaderna har denna maskin från helvetet börjat med den lilla humoristiska egenheten att låsa sig när den känner att det är läge. Detta innebär att man måste stänga av strömtillförseln i minst en kvart innan man startar om datorn mellan en och tre ggr då den med lite protest vaknar upp från de döda och allt är som vanligt igen. De senaste två veckorna har jag dock hittat symptomet, men inte orsaken, när ljudet försvinner vet jag att det är fara och färde, då får jag snabbt spara allt som ska sparas och sedan stänga av datorn i minst en kvart för att sedan återgå till det vanliga livet. Jag ska aldrig någonsin mer i hela mitt härliga liv äga en windowsbaserad datamaskin igen. Aldrig!!!

Kuksöndag från hell

Även om söndagsjäveln var dömd till dåligheter redan på förhand med kvällsjobb i hemtjänsten och felaktiga laguttagningar i lagsprinten blev den värre än jag i mina värsta fantasier kunde föreställa mig. Då mitt fantastiska jobbs kontor ligger i Gustavsvik, Nacka (googlemapa så förstår du), är man rätt så förbannat beroende av att ha bil, vara klar till 22.16 då bussen går eller lyckas tigga skjuts av någon som har bil. Eftersom jag har dragit ner drastiskt på mitt jobbande för att bli klar med mina skolrelaterade uppdrag har jag ställt av min bil och är således beroende av att lyckas med någon av de två senare alternativen. Självklart misslyckades jag eftersom en jävla idiot hade gjort mitt shema och tyckte att det skulle ta 30 minuter att göra ett jobb som tog 60. När jag kom tillbaka till kontoret klockan 22.35 hade alla andra kvällsjobbare dragit benet sen länge. Jag fick således vänta i obygden till klockan 23:16 för att senare åka buss till Orminge, byta till Slussen och sedan ta tunnelbanan hem. Trots att jag var sjukt hungrig och jävligt sur försökte jag hålla humöret uppe. Även om jag inte har så mycket till övers för gudar, öden eller meningar försökte jag ändå intala mig att något bra skulle hända under hemresan som jag annars inte skulle få uppleva. Fantasin skenade iväg och jag var helt övertygad om att jag antingen skulle träffa min blivande fru eller hitta en tappad trisslott och vinna 25 000 i månaden i 25 år. Någon blivande fru hittade jag knappast på bussen eftersom jag var helt ensam fram till Ektorps Centrum och där klev det bara på några 16-åriga emosar som jag inte kände skulle klara mina högt ställda krav på inteligens och personlig utveckling. Någon trisslott hittade jag inte heller trots att jag drog en lov genom hela bussen. Men själva resan gick dock som smort till Slussen där jag såg att tåget var på väg in och sprang som en jävla galning utan att lyckas se annat än röven på tåget försvinna bort mot mitt älskade Larsboda. Eftersom tunnelbaneväntan i en halvtimme (ett tåg var inställt) inte är det bästa jag vet tog jag ett snabbt beslut att ändra min rutt och hoppade på Fruängståget mot Mariatorget för att hinna springa till Södra Station och pendeltåget som gick sju minuter senare. När jag sprang mellan stationerna förbannade jag mig själv av anledningen att jag inte är särskillt bra på att göra snabba stressade val och var rätt säker på att jag skulle missa pendeln och få ta ytterligare nattliga promenader på Söders höjder. Men eftersom den förbannade Söndagen var på väg att bli måndag lyckades jag mirakulöst hinna med tåget och jag kännde att det skulle bli en grym måndag. Hittills har måndagen varit sådär, under natten lyckades jag bli sjuk och väcktes dessutom klockan 06.21 av att arbetet började på bygget tre meter från min tomträns. Nu har jag dock tagit en huskur med naturläkemedel jag inte tror på och börjat skriva om mitt abstract för tredje gången. Som lunchförströelse ska jag kolla på tredje och fjärde avsnittet av jPod, en tv-serie med stor potential fritt baserad på Douglas Copelands bok med samma namn. Det är tur att manusförfattarna i Canada inte är lika gnälliga som de amerikanska för då hade mitt tv-serieberoende varit svårt att tillgodose i dessa bistra tider.

Efter att ha suttit och gjort om hela modellen som jag jobbar efter till min uppsats blev gårdagskvällen en rätt lyckad tillställning. Lilldannes after work beer-happening visade sig förutom att vi dubblade Loch Ness omsättning också vara något slags förfest till en farlig inflyttningsfest på Maria Plaza där Tar Feathers spelade live och störningsjouren var den enda objudna gästen. Festen var jävligt trevlig till det bittra slutet och jag passade på att jobba lite i egenskap av ceo. på selim recordings och att bonda med en ung man från Kalmar. Vad gäller Selim rec. är två nya relealser inplanerade och det första hänger bara på att jag ska få ärslet ur den gamla vagnen och börja kopiera kasetter. På hemvägen gick jag och Eric förbi Maxigrillen, inte bara för att äta utan för att jag var tvungen att visa upp stället där man som man löper störts chans att bli nerslagen en fredagnatt. Eftersom vi hade en varsin nutanaburgare i munnen och jag anser det ofint att stå och slabba på tunnelbanan lyckades jag övertala Eric om vilken sjukt bra idé det var att gå till Skanstull istället. Det var det inte, förutom att vi hamnade mitt i det värsta grälet jag sett sen dackefejden (person av manligt kön jagade person av kvinnligt kön skrikandes alla fula ord jag någonsin hört, när jag och jerca insåg att det nog var bäst att bryta in kom polisen (mycket lägligt eftersom vi med stor sannorlikhet hada fått våra asses kicked) och vi slapp, kul var dock att personen av manligt kön som förklaring/rättfärdigande för sitt beteende sa till poliserna att hon var hans flickvän med undertonen att det då är ok att göra vad man vill (hejja världen!!)) också fick se tre tåg åka förbi utan att stanna. Ett brått (inte grälet) var tydligen begånget och för att inte gärningsmannen skulle kunna smita åkte tågejävlarna helt sonika förbi. Andra historika saker som hände på hemresan var att jag lyckades övertyga Eric om Steve Reichs förträfflighet och att nattbussen för första gången någonsin kom i tid till Gullmars, det senare renderade i att denna missades av undertecknad.

Kreativa lösningar

Igår hittade jag ett skrivbord som gett mig ett stort habegär. Det är en dansk tjej som tröttnat på att ha skrivbordet fullt med pappen och därför bestämde sig för att ta saken i egna händer. Hon har designat ett skrivbord som snabbt kan göras rent från papper utan att för den skull lägga ner tid på att städa. Lösningen är lika enkel som den är genial, man drar ut ena halvan av skrivbordet och vips har man en stor tygbehållare där man kan hälla ner papprena och ha ett rent skrivbord med mycket lite nedlagd städkraft. Denna lösning är dessutom mycket kompatibel med mitt karaktärsdrag att skjuta saker jag inte har lust med på framtiden.

En annan kreativ vardagslösning står min inneboende Eric för. Han är utan tvekan dem mest morgontrötta person jag någonsin träffat, detta leder till att han har förbannat svårt att kliva upp på morgonen. Förut har han haft mobilen ställd på väckning och en väckarklocka, detta har dock inte hjälpt och Eric har kunnat ligga och sova med en kaskad av olika väckningssignaler utan att lägga märke till dom. Själv har jag argumenterat för den klassiska Kalle Ankaväckningen med en ringklocka kopplad till en snurrmojäng som rullar upp täcket i ett högt tempo och snärtar till fötterna när proceduren är klar. Eric har dock valt en annan aproach, stereoväckarklockan. Han har inhandlat en exakt likadan väckarklocka som han redan ägde, sätter dom på samma tid, detta betyder i sin tur att båda klockorna går igång samtidigt. Förutom att det blir ett jävla liv är tanken att när han snoozat ena klockan låter fortfarande den andra, denna onaturlighet gör att han hajjar till och det ska göra att han får igång tankeverksamheten i hjärnan och vaknar till lite extra. Idag funkade det ganska bra, klockan 7.45 började klockorkestern ljuda och klockan 8.45 hade han klivit upp. En timma är nämligen en sjukt kort snoozetid för Eric.

Värnhem

Malmö har visat sig på den goda sidan och gamle herr Lundkvist har fått en massa gjort de senaste tre dagarna. Jag lyckades dessutom glömma laddaren till min mobil i sthlm och då malmöbor bara har fancy mobiler har jag inte lyckats få tag på någon gammal ericssonladdare vilket gjort mig utan fungerande telefon. Detta gör dock inte något nämnvärt då det är väldigt sällan någon annan än mina föräldrar känner en döende lust att få tag på mig i "viktiga" ärenden. Förutom skrivande har denna resa gått i pro evos tecken, från att ha varit en riktig slagpåse har jag på något lustigt sett blivit ganaska grym. Då jag typ har plusstatistik på Pontus denna vecka är han inte lika vänlig i lagvalsproceduren som han brukar vara. Jag har en känsla av att han kommer vara Inter imorngon...

getting sämre

Den senaste veckan har jag ägnat åt att skriva ett abstract på en del av det arbete jag utför till min uppsats på avancerad nivå (länge leve Bolognaprocessen, låter mycket ballare än d-uppsats). Det har mest gått ut på att förkorta och översätta till Engelska, förutom att engelska är det enda jagbehärskar sämre konsten att förkorta har det gått ganska ok. Tills jag i morse insåg att jag använt den gamla modellen för resultatet och fick göra om en massa samt fick chans att bli rejält sur på mig själv och allmänt förbannad över livets jävlighet när man är 29 och totalförvirring ligger i släkten. Nu har jag dock bara lite småpill kvar innan jag ska skicka in skiten till mina två bödlar Henke och Sören. Att ha lite småpill kvar är dock något jag älskar att skjuta på, efter att ha läst i Johan Rheborgs blogg ägnade jag mig åt lite allmän vardagsnarcisism genom att googla mitt senaste alterego i nätbranchen. Detta gjorde att jag hittade en länk hit, en till last fm och en till ett ställe där jag skrev saker fram till 13 månader sen. På det senare stället ägnade jag mig åt att läsa vad jag skrivit och jag kom fram till att jag under det senaste året blivit mer bildad på ett tråkigt sätt, tappat 43 % av min humor och 56 % av min språkliga skicklighet. Annars har det nog inte hänt så jävla mycket förutom att mitt dåvarande projekt erik, kultur och hälsa snabbt blev bara erik och hälsa då jag inte orkade att byta låtar i podden inför varje gång jag ska ut och springa och istället skaffade en fast joggingspellista som jag lyssnade på varje tur i nästan ett år (den är nu raderad och jag ska sätta ihop en ny innan morgondagens tur). För att illustrera min brist på utveckling gör jag här en sån där töntig frågetjofräs en gång till där det första är från den 4/12 2006 och det senare är från idag.

BRUKAR DU KOMMA I TID: ja / ja
VAD HADE DU I DIN MUN SENAST: folköl / vatten
HAR DU BRA KONDITION: jobbar på det / jobbar på det efter en paus
NÄR MÅR DU BRA: oftast / 50/50
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST: vet inte men jag var säkert full / inte en aning
HUR KÄNNER DU DIG NU: trött i benen och ivrig på en natt med olika kategorier av återhämtning från utbrändhet / trött i huvet och ivrig att åka till malmö imorn
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER: blå / blå/svart
KAN DU LAGA MAT: ja / jag är sjukt bra på att laga mat
VAD PLUGGAR DU: idrottspsykologi / idrottspsykologi
VAD TYCKER DU OM FÖTTER: helt ok / gillar inte mina fötter
ÄR DU SMART: ja / ibland
BLIR DU BRA PÅ KORT: olika / när jag är glad och inte märker att jag blir fotad
VAD HAR DU PÅ DIG: joggingkläder / haninge gkpiké och träningsbyxor
ÄR DU AKTIV I SKOLAN: så in i helvete, ett tag hade jag öknamnet professorn / de senaste tio åren har det gått stadigt uppåt till smått patetiska nivåer
VAD SAKNAR DU: tid och pengar, plus lite annat / tid, pengar, kärlek och hat
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST: idag när jag kollade på nya studio 60, det var julspecial och fem hemlösa musiker från new orleans spelade en jullåt, sjukt fint var det / till antingen sport eller en tv-serie
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET: nej / nej
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR: ganska, fick en hel del jobb gjort / gjorde inte mycket nytta men fick igång datorn igen
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN: juice / te
ÄR DU NYTTIG: nej / knappast
NÄR BRUKAR DU GÅ OCH LÄGGA DIG: numer, runt 04:30 / 01:30
VAD SKA DU GÖRA I SOMMAR: köra bil och lira golf / köra bil, lira golf och bli vuxen
PROJEKT JUST NU: bli klar med uppsats, skaffa jobb, bli rik, slippa sverige. det går i en rak linje / bli klar med uppsats, skaffa jobb, bli rik, inte slippa sverige. linjen är satans krokig
VAD BORDE DU GÖRA: analysera intervjuer / maila iväg ett abstract och packa
VAD VILL DU GÖRA NU: vet inte / nytta
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB: ja / ja
VARFÖR HÅNGLAR MAN: varför inte / trevligt
ÄR DU BLYG: ibland, ibland inte, det beror på vad saken gäller / ja, i vissa fall men jag jobbar på det
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG: 11:30 / 08:30
VAD HAR DU FÖR SNITTBETYG? i gymnasiet var det väldigt lågt, nu skulle det vara rätt högt om man höll på med sånt / en uppåtgående trend
VILKA INSTRUMENT KAN DU SPELA? en gång kunde jag spela trummor litegrann / trummor
VILKEN IDROTT SYSSLAR DU/HAR DU SYSSLAT MED? nu: racing och golf. för: pingis, tennis, fotboll, innebandy, frisbeegolf, slalom och längdåkning / racing och golf. förr: pingis, tennis, fotboll, innebandy, frisbeegolf, slalom och längdåkning
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST? minns ej / pro evo
VILKET DATORSPEL SPELADE DU SENAST? space quest / tetris
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL? pro evo / pro evo
VILKET DATORSPEL ÄR DITT FAVORITSPEL? simbins gt2 / giana sisters
TROR DU PÅ KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET? har aldrig lyckats / jag tror på kärlek vid sista ögonkastet
ÄR DU BISEXUELL? nej / nej
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL? olika / en del
ÄR DU FEMINIST? ja / ja
GILLAR DU POLITISKA BAND? det beror vad de tycker och om de är bra / samma regel som alltid hatar 99 %.
HAR DU STJÄRNOR OCH KAJAL? nej / ja
BRUKAR DU SMINKA DEJ? nej / ja
VEM/VILKA HAR BETYTT MEST FÖR DEJ I DITT LIV? olika för olika perioder / en massa olika
ÄR DU NÖJD MED DITT LIV? ja / nej
OM INTE, VAD VILL DU ÄNDRA PÅ? / yrke, civilstånd, rikedom och födelseort
VEM ÄR DIN DRÖMMAN/DRÖMKVINNA? kirsten dunst när hon har U2 war tröja på sig / kirsten dunst när hon har U2 war tröja på sig
TROR DU ATT DET BLIR NI TVÅ EN DAG? har svårt att tänka mig det / nej
VAD VILL DU JOBBA MED? sport / sport
HAR DU TRÅKIGT JUST NU? ja / nej
VAD GÖR LIVET VÄRT ATT LEVA? livet / att slippa vara död
VAD ÄR DET ROLIGASTE DU GÖR NÄR DU ÄR LEDIG? köra snabba bilar, spela golf, dricka öl träffa de jag gillar / köra snabba bilar, spela golf, dricka ipa och laga mat till de jag gillar
ÄR DU MUSIKALISK? tyvärr inte, men min smak är av yttersta elitklass / nej, men min smak saknar motstycke
ÄR DU ELITISTISK? oerhört / ja
KATEGORISERAR DU DEJ SJÄLV I NÅGON STIL? golfpunk / rallygubbe
ÄR DU BORTSKÄMD? förr: nej, nu: ja / det händer
VAD VILL DU SKA HÄNDA I DITT LIV? en massa / en massa
ÄR DU TRÖTT? nej, börjar piggna till / rätt
VAD GÖR DU IMORGON? sover när jag jobbat klart / läser tre artiklar, åker tåg och käkar middag med pontus och therese
SKA VI AVSLUTA FRÅGORNA? har jag något val / nej

Slutsatsen av detta är att man med mognad tappar sin lätt naiva tilltro till sig själv men att det säkerligen ser bättre ut än det gjorde då även om jag då var för dum för att fatta något relaterat till det verkliga livet och att man med detta mister humor och språklig förmåga kopplad till humorn som man tappat.

Superbowl

I natt var det Superbowl och som den lätt överdrivet sportnördiga sportnörd jag trots allt är hade jag beslutat mig för att kolla på matchen. New England Patriots som inte förlorat en match på hela säsongen mötte New York Giants. Eftersom NYC är världens bästa stad och att de dessutom var underdogs stod det klart på ett tidigt stadium vilket lag jag höll på redan under researcharbetet innan matchen. Amerikansk fotboll är egentligen inte något som jag är särskilt intresserad av men då jag är ett stort fan av Friday night lights och denna serie ganska ofta har denna sport som tema trodde jag att jag kunde reglerna. Det visade sig dock på ett rätt tidigt stadium att jag på sin höjd lyckats snappa upp 20 % av alla de lustiga regler denna sport har, termininologin var dessutom helt obegriplig men med hjälp av att äta jävligt mycket vaniljglass med en egenhändigt tillverkad chokladsås fick jag upp energin i kroppen och det kändes som att jag skulle orka hela matchen. Vad jag borde räknat ut innan är ju att Amerikansk Fotboll är en amerikansk sport vilket är synonymt med ett regelverk anpassat för reklamavbrott. Reklamavbrott var det mer eller mindre hela tiden, uppskattningsvis var det reklam någon stans mellan 30-40 % av den totala sändningstiden. Då jag är en anpassningsbar man lyckades jag snabbt lära mig längden på pauserna och zappade mellan matchen och en Arcade Firespecial på MTV2, detta funkade bra och jag höll modet uppe. Själva matchen var dock en ganska segdragem historia. NYG gjorde tre poäng efter några minuter av första quartern, vilket jag missade pga chokladsåstillverkning och NEP gjorde sju poäng efter ca tio minuter av samma quarter. Resterande delar av första andra och tredje quartern var dock rejält tillknäppta och ju längre tiden gick, ju mer intresserad av sömn blev jag. När den tredje quartern var slut hade Arcade Firespecialen slutat för länge sedan och det övriga TV-utbudet var minst sagt undermåligt. Dessutom kändes det som att NYG hade tappat momentumet fullständigt och med min bristfälliga erfarenhet av Amerikansk Fotboll gjorde jag bedömmningen att denna match var så gott som avgjord. Detta ledde till att jag tog det ödesdigra beslutet att stänga av TVn och gå till sängs. Det kändes redan när jag gjorde det som en ganska dum idé men faktumet att klockan började närma sig tre på natten och att jag måste tokjobba idag gjorde att jag prioriterade sömn framför idrottshistoria. För idrottshistoria skulle det bli, när två minuter återstod tog NEP ledningen med att göra en touch down och slaget såg förlorat ut för NYG. Men New Yorks Qb1 Elli Mannoing ville annat, när det var 35 sekunder kvar drog han iväg en makalös passning till Plaxico Burress som avgjorde med en touch down. Då hade jag sedan länge somnat och nu har jag ganska svårt att vara tillfreds med mitt val. Min teori om att man som 30-åring börjar göra rätt livsval har aldrig kännts mer relevant och min bitterhet över att vara 29.5 och inte 30 är idag enorm.

Bandy

Världens tråkigaste bollsport är utan tvekan Bandy. Förutom det faktum att VM skulle kunna avgöras i en årlig match mellan Sverige och Ryssland är det den tråkigaste TV-sporten som går att hitta, mycket tråkigare än både Bowls och Schackboxning. Under en 90-minutersmatch ser man som TV-tittare bollen ca tio minuter, spelet byggs antingen upp av långbollar ala brittisk div. 3-fotboll eller med misslyckade soloräder där en ensam bandyspelare försöker dribbla sig igenom en mur av åtta försvarande motståndare. Når någon av ovan nämda scenarier inte sker kan man vara rätt säker på att försvarsspelarna står och kör sidledspassövningar i slowmotion i fem minuter. Dessutom görs det alltid minst tio mål och matcherna är i nio fall av tio avgjorda långt innan halvtid. Det är inte konstigt att det bara är Hammarbyare, hälsingar, sibirier och bönder från Vetlandatrakten som uppskattar denna världens tråkigaste sport. Höjdpunkten i dagens final skedde innan matchen när Rysslands nationalsång spelades och man kunde drömma sig tillbaka till fornstora idrottsdecenier.

Det enda jag kan tänka mig att Bandy ska kunna fylla någon som helst funktion i är som allternativt sömnmedel, där det visat sig vara mycket effektivt.

Racing Bar

Idag är det Racing Bar för att fira släppet av den nya designen av www.svartamasken.com. RB är ett antal racinggubbar mellan 25-70 som vid valda tillfällen går ut och dricker diverse alkoholhaltiga drycker, från början var det även kvinnor närvarande men detta är sedan länge historia även om chefen Eric lovat att fornstora dagar kommer att vara framtid. Dessa kvällar slutar i de fall man inte riktigt kan hålla sig i skinnet, vilket ligger på runt 50% för min del, oftast med någon form av mer eller mindre minnesvärda happenings. Här är min topp tre.

3. När jag innan en englandsresa till festivalen All Tomorrows Parties hade förfest på RB (vi skulle ta första Ryan Air-flyget klockan sex och bussen klockan tre) och knapt hann hem och hämta packningen, dessutom hade jag glömt bort att det var jag som skulle köra bilen när vi kom fram. Jag var inte jättepoppis hos vissa delar av sällskapet men lyckades nyktra till i god tid innan jag skulle köra.

2. När jag klockan 02.59 stod med en GT i handen på Sturehof och skulle jobba klockan sju. Snål som jag var tog jag inte taxi hem utan gick ensam genom stan till Klarabergsgatan varifrån min nattbuss går. Det komiska i historian var att jag tidigare under kvällen vunnit en bilstereo. En ensam man ragglandes genom stan klockan tre på natten med en bilstereo under armen skapar dock viss misstänksamhet hos ens medmänniskor, sån tur var träffade jag inte på någon Polis men jag fick ca fem bud av diverse löst folk som var sugna på en ny bilstereo, jag avböjde dock vänligt men bestämt då jag ville ha den till min egen kärra.

1. Inte bara den lustigaste RB-happeningen utan även den näst senaste. Efter en trevlig kväll på en lustig ölsylta på Karlavägen begav sig alla hemåt vid ettiden. Bankelvis ville dock annat och jag var inte svår. Hemma hos bankelvis åkte en flaska Grappa och en espressomaskin fram. Natten blev lång, Grappan tömdes och natten fortskred med diverse prat om livet och kulturen (det mesta är dock glömt). När jag klockan halv åtta vände hemmåt var de vanliga dödliga på väg till jobbet. Vid Skanstull somnar jag dock och vaknar inte förns jag är i Skanstull på väg åt andra hållet. Hem kom jag klockan halv tio och mötte då min vän Hasse som var på väg till jobbet. Jag försökte skärpa mig men det misslyckades...

Bubblare: RB goes lantis där hela Västerlånggatan och Drottninggan klarades av, starten var Engelen och slutet var Karlsson & Co.

Åke

Åke Green får inte längre vara medlem i Iogt/Nto pga sitt öppna hat mot homosexuella. Åke svarar med att säga att han känner sig kränkt och att Iogt/Nto tydligen tycker att deras homosexuella medlemmar är viktigare än de kristna.

Idag hedras Iogt/Nto med att jag skippar middagsölen.

Muf

Mufs ordförande Niklas Wykman är tydligen en riktigt härlig kille, han är vegetarian, gillar Ramones och bor/hänger på söder. Klubb illegals gamla slogan "Alla ska lämna stan" har aldrig varit mer relevant än just nu.

Förvirring

Idag var jag ytterst nära att missa att jag skulle jobba kväll. Bara det faktum att jag i förbifarten såg att att en mailkonversation hade förts mellan mig själv och min chef denna vecka fick mig att upptäcka att jag själv hade föreslagit kvällsjobb söndagen den 27e. Med en tjurrusning till tunnelbanan och en snäll chef som häntade mig i Orminge lyckades jag bara komma en kvart sent till jobbet, dock med doften av en trött söndagsdegande sportfjant som ägnat dagen åt att kolla på tre olika sporter samtidigt, äta icahandlarnas mozzarellapizza och sura över att tennisen var roligare på Willanders tid. Väl på jobbet hände inte mycket fram till det att jag skulle åka hem, men då kom nog vad som lär bli min jag mötte lassiehöjdpunkt 2008. Istället för en sjukt seg bussresa till Slussen och sedan en tunnelbaneresa hem fick jag skjuts till Centralen, och detta var sannerligen inte vilken skjuts som helst, det var skjuts i den bil som Sven Mellander är ägare av. Jag var skitnära att börja fråga bilens chaffis, tillika Svens dotter om hur det kändes att vara dotter till en sån gigant, om han brukade dra full rulleskämt hemma, om hon hört honom repa till Steve med Loyden och om han hade kvar ikväll får 107 svenskar gonorrétröjjan. Jag lyckades dock hejda mig i sista stund och istället snackade vi om fenomenologisk metod och fördelen med att gå i en klass med tre elever istället för 40. För övrigt kan nämnas att Sven har färddator i bilen och att den är Japansk, av det senare kan slutsatsen således dras att Sven inte har särskilt rolig bilsmak. Jag hade helst sett att han ägde en Loyd.

1. Tjärare av dansgolvstak

Mitt första sommarjobb var när jag under två veckor mellan nian och ettan och det gick ut på att stå på Bra Reklams lager och blålasera plywoodskivor till Postens utställning på Vattenfestivalen. Det här med pengar kom jag fram till var något man kan ha nytta av och därför var jag inte sen att tacka ja till nästa sommars erbjudande om att tjära det dansbanetak Posten skulle ha för att underhålla pöbeln med under Vattenfestivalen. Det jag dock inte riktigt förstod då var att denna månad av minst tolv timmar tjärning per dag skulle ge mig men för livet. Inte så konstigt eftersom jag då inte visste att dansbanetaket var 2000 kvadratmeter*två eftersom man tjärade undersidan också. Att beskriva detta med känslan av att bestiga ett jävligt högt berg som så fort man trott man är på toppen visar sig ha en platå till att bestiga är nog det enda jag kan tänka mig är relevant. Att tjära 4000 kvm dansgolvstak var kladdigt, obekvämt och oangenämt på alla sätt man bara kan tänka sig. Tjära är ju ca 100 ggr segare än vanlig målarförg så jobbet var dessutom rätt fysiskt krävande. Att det dessutom var en av de varmaste sommrarna någonsin och att jag och den andra som hade detta härliga uppdrag stod ute hela dagarna gjorde inte plågan mindre outhärdlig. Dessa fyra veckor är några av de längsta veckor jag upplevt, jag jobbade mellan 12-16 timmar per dygn nästan varje dag och som lök på laxen fick jag jobba en vecka med att sätta upp skiten, sista arbetsdagen började klockan sju på morgonen och slutade nästa dag till lunch. Denna sista dag var också den dag då jag fick lära mig hur man får jävligt mycket folk på en avspärrad gata att skingra sig på mindre än en sekund. Jag och "Bergssprängaren" (om ni undrar så var bergssprängaren en ca 40 år gammal man som till vardags jobbade som bergssprängare, hade långt rött skägg och det rödaste krulligaste håret jag någonsin sett) skulle nämligen förflytta oss från Skeppsbron till Djurgården och vi hade rätt bråttom, dessutom var bergssprängaren en sån som visste hur saker och ting fungerade så när vi han startat sin Fiat Panda, den låstes för övrigt upp och startades med skruvmejsel, bar det av i full fart. Bergssprängarn tutade, gasade, bromsade och girade mellan de lätt skrämda sommarflanörerna som var ute för att titta på Vattenfestivalsspektaklet innan skiten satt igång på riktigt. Själv satt jag bredvid med hjärtat i halsgropen och trodde jag skulle få vara med om att se när en människas ansikte skulle krossas mot vindrutan på en Fiat Panda av väldigt åldersdigen modell. Förutom att en och annan lär fått men för livet av denna skenande Fiat var det ingen som skadades av vår lilla utflykt. Det var för övrigt senare den natten jag förstod att jag hade utvecklat en enorm psykisk allergi mot doften av tjära, det var nämligen så att ca 500 aluminiumprofiler hade monterats med fel typ av kopplingar, jag och Bergssprängarn var de som skulle rätta till felet och detta gjorde vi under tacket på Postens förbannade dansbanejävel. Förutom att jag var trött, knappt minns något från den senare delen av natten så minns jag att jag flera ggr fick lätta små ångestatacker när tjärdoften blev alltför tilltagen.

Det finns dock inget ont som inte har något gott med sig. På dessa fem veckor fick jag ut en lön av astronomisk art räknat med en 16-årings mått mätt. För denna köpte jag slalomskidor, betalade slalomträningsläger samt köpte skatepunkplattor och adekvata kläder i lätt patetiska försök att imponera på valda delar av min omgivning. Eftersom världen är ytlig lyckades jag även med detta även om jag då ville tro att det berodde på andra saker än mina nya Fresh Jive kläder.

2. Skylttillverkare, Bra Reklam

Min sista av många lustiga sommrar på Bra Reklam hade de skaffat sig en stororder från Föreningssparbanken. De skulle tillverka alla de stora mynten som hängde ovanför uttagsmaskinerna och bankkontoren åt Föreningssparbanken. Dessa skulle från början vakumtryckas i ett stycke men då vakumpressarna år 1998 inte var lika avancerade som de är nuförtiden blev bokstäverna inte tillräckligt precisa. Lösningen på problemet blev att två extraanställda slavar fick stå och trycka in bokstäver i förborrade hål, pressa fast dem en och en i en stor specialpressmaskin samt sedan sätta ihop två myntsidor till själva myntet. En av dessa extraanställda slavar var jag och ringdes ner från sin tillflyktsort i Umeå, då pengar var en mycket stor bristvara just den månaden tyckte jag att det lät som en skitbra idé att haffsa ihop en sketadålig A-uppsats i Sociologi med inriktning på etniska studier på tre dagar istället för tre veckor foch sedan dra ner till hembygden och ställa in mig i slavledet. Om lampmonteringsjobbet var det tråkigaste jag gjort så skrev jag det bara för att jag inte kom ihåg hur förbannat tråkigt det var att stå på Bra Reklams övervåning och tillverka dessa förbannade mynt. Från maj till slutet av augusti stod jag där och satte i bokstäver, tryckte fast dom och limmade ihop från klockan sju till minst klockan fyra, fem dagar i veckan. Det värsta var att uppdraget var helt omöjligt att ta på, det gick inte att se slutet, en gång i veckan kom ett nytt lass med myntsidor och hur fort man än jobbade ökade bara berget av ogjorda myntjävlar. Som accentuering av min totala misär var jag tvungen att jobba tillsammans med ett riktigt offer ditskickad av arbetsförmedlingen på arbetspraktik, han hette Jocke och kom från Veddesta. Förutom att inte göra ett skit tyckte Jocke att det var sjukt kul att ringa till radiostationer och önska powerbalader i mitt namn. Jag gillade inte Jocke nämnvärt. Men hämnden är ljuv som det så vackert heter, och hämnd skulle det bli. Under sista månaden på jobbet gick jag och tänkte ut ett sätt som skulle kunna öka produktionstakten med nästan det dubbla. Detta krävde dock att man jobbade häcken av sig. De sista två veckorna skredde jag till verket, jag jobbade som aldrig förr, höll igång hela produktionen själv och sprutade ut de förbannade mynten i en takt som förutom att göra att Jockes produktion såg sjukt liten ut även imponerade stort på chefen. Sjlävklart undrade hur jag gjorde, jag var då snabb att demonstrera mitt system och han beslutade föga förvånande att även Jocke skulle börja med denna produktionsordning. Detta gav såklart Jocke stora skälvan och redan tre veckor senare blev det för mycket för latjocke och han började sjukskriva sig och fick senare gå tillbaka till att vara en misslyckad arbetslös liten fis från Veddesta.

3. Patienttjänst/postgubbe på St Görans Sjukhus

När jag flyttat hem efter ett förkortat försök till att bli Londonbo behövde jag snabt skaffa pengar och fick ett vikariat på St Görans Servicegrupp. Patienttjänst gick ut på att putta omkring patienter mellan de olika avdelningarna, oftast till eller från röntgen. Postgubbetjänsten gick ut på att göra så lite som möjligt och surfa på internet så mycket som möjligt, något jag inte hade några som helst problem att bemästra till fullo, man hade också tillgång till en skithäftig trehjulig sparkcykel som man kunde få upp i rejäla hastigheter i katakombernas nedförsbackar. Som bonus fick jag även jobba som vaktmästare på ett psyksjukhus vid Odenplan, vilket mest gick ut på att köra ut med post till de tre överläkarna, koka kaffe till de tre kontorsarbetarna, vila och leverera plomberade plastlådor fyllda med maxad medicin till de olika avdelningarna, höjdpunkten under dessa veckor var när jag lyckades dra igång larmet när jag skulle hem och sket i att förklara mig för de utryckande securitasvakterna. Höjdpunkten på patienttjänstjobbet var en gång när jag körde en gammal tant runt i katakomberna under sjukhuset och hon helt plötsligt skriker ut "Jag ska lära dig en sak unge man, vad du en gör, gift dig aldrig"! Hittills har jag följt hennes råd. En mindre lustig sak med jobbet var när man fick en hämtning till M01, vilket utalades mott och betydde minus noll ett, detta var samma sak som ett kylrum på våning minus 1. I detta kylrum låg diverse människor som så att säga vara klara med jordelivet. Jag skulle ljuga om jag påstod att dessa skubb var de jag såg fram emot mest. Jag lärde mig dock två saker. 1, En död människa är mycket svårare att bära än en som lever eftersom han/hon är helt lealös. 2, Det är inte lika läskigt med lik än man kan tro.

4. Paketdistrubutör i Stockholm

Ännu ett jobb som var mer tråkigt än lustigt. Några som var lustiga var dock mina arbetskamrater. Första dagen skickades jag huvudstupa in i hetluften och fick köra ut ett halvt distrikt själv utan förkunskaper i när Drottninggatan var ok att parkera på utan att få P-bot eller vem man skulle ringa på när man skulle få tag på de som jobbade på Konstig på Kulturhuset, detta var dock inget större problem utan persen kom först ett par timmar senare. På förhand var det bestämt att att jag när jag var klar skulle jag ringa "Jocke" och följa med på slutet av hans runda för att lära mig jobbet på riktigt. Denna sista timme visade sig bli en av de mer pinsamma i mitt liv eftersom Jocke föga förvanande visade sig vara ärketypen av en budbilschaffis. Vår vänskap började med att Jocke berättade att han varit på systemet och köpt två "sjuttis" renat som han skulle köra i sin sodastreamer och shota upp med grabbarna, resten av dagen gick, förutom att leverera paket, ut på att tuta så fort Jocke såg en person av kvinnligt kön som hade en kjol eller shorts som slutade ovanför knäna. Om Jocke var riktigt nöjd med vad han såg vevade han även ner rutan och visslade den klassiska "snygg häck"-visslingen. Personligen försökte jag att se så osynlig ur som möjligt.

En annan lustig historia var skrönan om damen som jobbade i paketmottagningen på Rosenbad. Hon var en skithäftig butchflata som verkligen tog sitt jobb på högsta allvar (vilket hon var väldigt ensam om). Hon scannade alla paket i en röntgenmaskin och hade man otur och kom precis när hon stod och scannade posten fick man glatt vänta mellan en kvart och en timme beroende på i hur många vinklar hon skulle kolla paketen. De andra lite mer homofoba på Raketservice AB var lite rädda för henne och de spridde gärna skrönan om att hon skjutit skarpt med k-pist mot en kille som lämnat ett paket med en massa sladdar som hon trott var en bomb. Personligen är jag rätt säker på att detta inte var särskilt nära sanningen, men jag hoppas...

jobb

Mina sex lustigaste extrajobb:

6. Spärrvakt på SL/Connex.
Egentligen inte särskilt konstigt vilket också förklaras av placeringen. Jobbet gick mest ut på att ge för mycket växel så att man fick fylla på med egna växelpengar och att få skäll av sura resenärer som tyckte att spärrvakten skulle få ta skiten för att han/hon grälat med sin respektive vid frukostbordet. Jag lärde mig två saker. 1. Det jobbar många högutbildade personer på SL. 2. Tänk dig för innan du ska visa civilkurage. Anledningen till nummer två var att jag en natt på Gamla Stans station satt och pratade med de två vakterna som patrulerade stationen, för att vara väktare tyckte jag att de var rätt trevliga och vi snackade på under mer eller mindre hela mitt pass. Den sista halvtimmen stod de dock utanför spärren för att skapa "lugn och ordning". Lite innan tre kommer ett par män som med ganska stor säkerhet var homosexuella. Detta visade sig föga förvånande vara något som mina vänner vakterna inte hade mycket för. De påstod att en av killarna var för full för att åka tunnelbana (vilket inte var sant, har själv varit bra mycket mer bladig vid fler tillfällen än alla fingrar och tår på en vanlig svensk lågstadieklass), detta tyckte de två killarna var ganska larvigt och började argumentera för sin sak, efter ett tag brottade en av väktarna ner den ena av dom och jag insåg att det var dags att ingripa. Värt att nämna är att det vid denna tid hade börjat bli en ganska stor folksamling som försökte snacka vett och sans i knäppgökarna. Jag stängde spärren och ringde det telefonnummer man skulle ringa vid liknande tillfällen. Vad jag då inte tänkte på var att
de inte bara kopplade in polisen utan ett larm gick även ut till den väktarfirma som
jobbade i tunnelbanan. Min tanke att polisen skulle komma och ta idiotväktarna blev inte riktigt fullföljd utan istället kom en hel armé av testosteronstinna väktarhomofober inspringande och började haffa protesterande människor till höger och vänster. Kallabaliken var total och jag försökte rädda det som räddas kunde genom att ta in namn och telefonnummer på alla vittnen. Dessa rapporterade jag enligt konstens alla regler in till polis och Connex, dock hörde jag inte något mer. Tipset är alltså att inte kalla på väktare för att lösa alla civilkuragerelaterade problem.

5. Lampmontör Maxel Belysning

Efter att jag inte fått förlängd anställning på Herrängens Skola blev jag för första gången i mitt liv arbetslös, smart som jag inte var/är hade jag dessutom inte gått med i A-kassan så jag var sjukt desperat att få ett jobb snabbt. Min store tjocke far fixade då ett treveckors svartjobb som gick ut på att montera ihop skitfula spotligts. Det var jag, Hakkan, Üsgül och en som jag inte kommer ihåg vad han hette. Jobbet går till historien som ett av de absolut tråkigaste jag någonsin haft. Dock fick jag en smärre hjältestatus hos mina tre nyfunna turkiska vänner. En relevant fråga är såklart varför och svaret var ganska enkelt, mitt turkiska andranamn Selim samt att jag inte frågade var de "kom" ifrån. Lärdomarna jag drog av detta jobb var flera och förutom diverse råd i hur man tjänar pengar på bilimport och hur man kan ställa om färddatorerna på vissa BMW-modeller lärde jag mig om hur mitt kära andranamn tog sig från Turkiet till Sverige någon gång för länge sedan. Det var nämligen så att någon av de mer krigiska svenska kungarna var ute med sin tappra armé och bråkade på sydligare breddgrader, då armén inte riktigt höll måttet beslutade sig krigskungen att dra ner till sina Turkiska kompisar för att söka skydd. När faran sen var över och kungen skulle tillbaka till fäderneslandet fick han med sig en bataljon (eller vad det heter) på några hundra man som skulle skydda honom. Då Selim den store hade varit kung i Turkiet ett antal år tidigare var det minst en av dem som hette Selim och han lyckades troligtvis charma någon blond svenska, göra henne på smällen och sedan döpa sonen till Selim. Vägen från detta till min faders namninspiratör, elektrikern Selim Eriksson från Stallarholmen kan jag tyvärr inte.

Fortsättning följer...

2007

Musik. Cardiacs och Dan Higgs
Sport. Patrik Järbyn
Fylla. Bankelvis
Sportare. Anna Laurell
Mest välförtjänta Bragdmedaljör. Gissa en gång...